Sommaren 2010 bodde jag i Linköping första gången. Varje morgon brukade jag promenera till jobbet på Corren och passerade Raoul Wallenbergs plats. Det var ett ställe som omedelbart fascinerade mig. Parken utstrålade en äldre kontinental känsla, som om en bit av ett förgånget Mellaneuropa på ett mystiskt sätt hade hamnat mitt i stan. Den coola ädelfunkisen, den häftiga och gravt daterade agitprop-skulpturen "Mannen och hans genius" med spegeldammen under, det stolta kastanjeträdet i ena hörnet, de gröna buskarnas strama inramning... Oemotståndligt! Vilken skatt. Det här skulle ju K-märkas innan nån stolle får för sig att sabba hela härligheten, tänkte jag då.
Tydligen var jag inte helt fel ute, eftersom kommunens makthavare med Muharrem Demirok (C) i spetsen nu vill såga bort träd, buskar och omgestalta platsen. Obegripligt. Vilken dumhet. Varför? Heder åt trädgårdsantikvarien Maria Flinck, denna förnuftets röst. I fredagens Corren slog hon fast att parken är kulturhistoriskt oersättlig och därför borde skyddas som byggnadsminne. Istället för att härja runt med motorsågar och annat, vore det betydligt vettigare om kommunen ansträngde sig för att vårda platsen bättre, tyckte Flinck. Helt rätt. Över 10 miljoner skattekronor kostar Demiroks projekt att kvadda parken. Spar dessa pengar till nått smartare och bevara Raoul Wallenbergs plats som den tillgång den är för Linköping.