Partiet var representerat av gruppledaren Mikael Damberg i talarstolen, en praxis som beror på att partiledaren Stefan Löfven inte är riksdagsman. Damberg gick till attack mot statsminister Fredrik Reinfeldts (M) inledningsanförande och hävdade att denne prioriterat skattesänkningar framför skolan, trots att de offentliga resurserna ökat under Reinfeldts tid som statsminister. Damberg glömde också i sin attack bort det faktum att Socialdemokraterna vill behålla de allra flesta skattesänkningarna regeringen genomfört. Det är naturligtvis fullt förståeligt, eftersom de bidragit till att Sverige har den högsta sysselsättningsgraden i hela EU, ökat antalet arbetande och har starkt stöd hos väljarna. Efter den första fadäsen gick han vidare och pratade om en ”pensionärsskatt” som regeringen ska ha infört. Som ledarsidan så sent som förra veckan (14/6) påpekade är detta ett rent påhitt. Pensionärerna har i själva verket fått sänkt skatt.
Problemen för Damberg slutade inte där, i stället tog Jan Björklund (FP) vid. Det var framför allt i frågan om arbetskraftsinvandring det brände till. Regeringen har genomfört en omfattande liberalisering av reglerna, vilket har gynnat svenska företagare som kan söka kompetens utomlands. S har konsekvent motsatt sig dessa liberaliseringar och Björklund frågade Damberg om han höll med om den syn som partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin redovisade den 9 juni i P4 Skaraborg. Han fick frågan vad som egentligen skiljde S och SDs syn på arbetskraftsinvandrare och mäktade endast med att hävda att S var först med idén att slopa den. Jo tack, LO och S har gått arm i arm längre än SD existerat för att hindra arbetskraft att söka sig till Sverige. Lyckligtvis för alla inblandade har regeringen nu satt p för LOs vetorätt. Tanken bakom är klok och korrekt, inte är det fackförbund som har bäst kunskap om vilket personalbehov svenska företag har. Björklund vände sig emot det socialdemokratiska resonemanget att arbetskraftsinvandringen stjäl jobb från svenskar. Precis som Björklund sa är det i stället precis tvärt om – lockar ett svenskt företag till sig utländsk kompetens kan det växa och därmed skapas fler jobb. Vänsterns syn på jobbskapande som ett statiskt nollsummespel borde oroa väljarna i september.
Sedan var det Annie Lööfs (C) tur. Hon var inte särskilt imponerad av Socialdemokraternas mumlande kring vinster i välfärdsföretag och undrade vilka eftergifter S egentligen var beredda att göra för sina kompisar till vänster. Det är en fråga många ställer sig. Vilka skolor, vårdcentraler och äldreboenden kan egentligen offras på det ideologiska altaret om de rödgröna vinner valet?
Det var de mindre allianspartierna som tog täten i partiledardebatten, men Socialdemokraterna som blev svaret skyldiga. Stoppad arbetskraftsinvandring, massnedläggning av välfärdsföretag och borttagen valfrihet lär knappast höja partiets opinionssiffror.