Ljuset från städer och industrier lyser upp den utvecklade och väl bebodda delar av världen. Från rymden verkar det som att det där omöjligen kan vara mörkt på natten. Den östra halvan av USA, Västeuropa och Japan lyser starkast. Sahara och Amazonas är becksvart.
Den som vänder blicken österut upptäcker något intressant. Den södra delen av Koreanska halvön tycks flyta fritt mellan Japanska havet och Gula havet. I norr finns bara ett mörker. Men det är inte vatten, utan det utfattiga och underutvecklade Nordkorea. Där syns inga ljuskällor, inget tyder på modern aktivitet eller utveckling av något slag.
Satellitfoton i alla ära. Händelserna på marken talar sitt egna tydliga språk. Nu hotas Nordkorea, världens mest slutna land, av en ny svältkatastrof. Landet utsattes tidigare i år för torka och drabbas just nu av översvämningar. Den i normala fall magra skörden landet producerar varje år, kommer bli ännu mindre. Enligt FN hotas två tredjedelar av befolkningen av svält.
I mitten av 1990-talet drabbades Nordkorea av sin senaste stora svältkatastrof. Efter att Sovjetunionen kollapsat sjönk biståndet. Ekonomi åkte ännu längre ner i källaren. Allt var upplagt för katastrof. Översvämningar och stormar blev utlösaren. Ingen vet hur många som dog men det spekuleras om allt från 800 000 till 3,5 miljoner personer.
Problemen försökte landets ledning lösa genom att öka den odlade arealen. Skog höggs bort från bergssluttningar för att ge plats åt åkrar. Men när nytt regn kommer i stora mängder finns inte längre någon växtlighet som kan stoppa jorderosionen.
Regimen i Pyongyang verkar totalt immun mot sjukdomsinsikter; reformer står inte att vänta. De offrar hellre sitt folk än sitt bisarra samhällsystem. För till syvende och sist är svältkatastrofen politisk. Regnet faller i Sydkorea också men utan att människor svälter ihjäl.