Kollegan Torbjörn Lindqvist glufsar måndagsbulle. Jag också. Lindqvist har just återvänt från New York. Nu berättar han hur han och sonen David satt på läktaren när New York Rangers och New Jersey Devils drabbade samman. Publiken: 20 000 personer, med supportrarna blandade om vartannat. Alkoholförsäljning? Javisst. Poliser? ”Jag såg några stycken”, säger Lindqvist. Bråk eller kravaller? Inte skuggan av.
Snacka om skilda världar.
Björn Eriksson, vår förre landshövding, presenterade den så kallade huliganutredningen 2013. Slutbetänkandet ”Mer glädje för pengarna” rymmer ett lika konkret som handfast förslagsbatteri, som alltid när Eriksson är i farten. Synd bara att makthavarna/besluts-fattarna/politikerna inte får arslet ur vagnen. Lars-Christer Olsson, ordförande i föreningens Svensk elitfotboll, sa så här sedan Eriksson lagt fram sitt slutbetänkande: ”Delbetänkandet var bra, slutbetänkandet är bra – det är bristen på politiska initiativ som bekymrar oss”.
Björn Eriksson identifierade redan då våldet utanför arenorna som det största problemet.
– Ett idrottsproblem eller ett samhällsproblem? frågade Eriksson.
Idrottens svarta, stinkande svans förstör inte bara för majoriteten av uppriktiga idrottsälskare. Civila utanför arenorna hotas eller trakasseras eller misshandlas. Barn-familjer drar sig för att ta med ungarna på fotboll. Många äldre vågar inte gå ut när en så kallad högriskmatch står på programmet. Inte klokt. Råget är måttat, som Per Ledin sa i ett annat sammanhang.
Ansvaret vilar på oss alla. Ska fotbollen erövras åter måste hela samhället engageras. De anständiga fobolls-älskarna måste säga ifrån och visa att det våldsbenägna patrasket av män inte hör hemma på arenorna, på samma gång som klubbarna fortsätter arbeta för tryggare matchmiljöer. Och våldet utanför arenorna? Ännu hårdare kontroll och punktmarkering av identifierade ligister, så klart. Det är ju inte så att samtliga elitklubbar dras med en stinkande svans av marodörer och våldsverkare. Jag hoppas att idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) tar sig tid att läsa Björn Erikssons slutbetänkande från 2013 och omvandlar hans förslag till proposition.
Storbritannien tacklade och lyckades få bukt med problemet. Varför skulle det inte gå här? Men det brådskar.