Det förkunnade dåvarande näringsminister Mona Sahlin i slutet av 90-talet. Epitetet "hjälte" låter kanske överspänt. Men det ligger ändå en del i det. Företagare är kreativa och hårt arbetande människor som tar risker, prövar sina vingars bärkraft, omsätter idéer till inkomstbringande verksamheter, finner olika slags innovativa lösningar som driver utvecklingen och ekonomin framåt. Det är företagarna som effektiviserar och förbättrar vår tillvaro genom ett ständigt ökat utbud av produkter och tjänster. Det är samhällets företagande sektor som ger oss välstånd, försörjning, sysselsättning och bekvämlighet.
Vad är politikens roll i sammanhanget? Det enklaste svaret: att värna förutsättningarna för ett bra företagsklimat, där det avgörande är att upprätthålla goda lagar till skydd för näringsfriheten och äganderätten. Vikten av detta skydd kan inte nog understrykas, ty annars rubbas grundvalarna för fria människors produktiva handlingskraft och garanten att förtjäna, behålla och bestämma över vad de själva skapat. Det är först och främst därför som S/MP-regeringens agerande är lika allvarligt som förkastligt.
Just nu kokar den politiska makten ihop ett lagförslag som innebär ett direkt, ogenerat övergrepp på näringsfriheten och äganderätten. Regeringen vill diktera hur börsbolagen ska skötas genom att tvångskvotera in minst 40 procent kvinnor i deras styrelser. Justitieminister Morgan Johansson sa förra veckan att straffet för de bolag som inte böjer sig för kravet kan bli likvidering! Han tog visserligen snabbt tillbaka uttalandet, men att vi har en justitieminister som bara tänkt tanken är chockerande.
Hela idén med statlig kvotering av privata företagsstyrelser (som även Alliansregeringen hotade med) måste anses principiellt oacceptabelt. Hur enskilda bolag väljer att driva sina verksamheter, och vilka människor som utses att axla detta ansvar, är ägarnas sak och ingen annans. Men uppenbarligen saknas denna respekt från den politiska sfärens sida, vilket illustrerar att några klart fastställda gränser för ideologiskt motiverad intervention i samhällslivet egentligen inte finns. Det innebär att företagarna (och medborgarna i allmänhet) aldrig kan vara fullt säkra på vilka spelregler som gäller, vad skyddet för deras verksamheter är värt och att inga politiskt fredade zoner existerar. Att ta risker, investera och skapa värden till eget och andras gagn under sådana förhållanden är knappast optimalt. Tvångskvoteringen är bara ett exempel. Regeringsutredningen om vinstförbud mot företagare i välfärdsbranschen är ett annat, liksom de politikerstyrda och marknadshämmande kommunala bolagen som snedvrider konkurrensen i bland annat Linköping.
Politiker och företagare förefaller vara som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två. Ibland kan man undra om inte Joseph Schumpeter hade rätt. Den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, samt den "skapande förstörelsens" omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i längden det största hotet mot kapitalismens välståndsbildande krafter. I pedagogiskt syfte kommer vi därför på Correns ledarsida att inom kort att starta en liten serie om östgötska entreprenörer och deras betydelse. Häng med!