"Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter.... För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas". Orden är från rapporten "Bonde söker bidrag", som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) offentliggjorde den 5 augusti. ESO skärskådade det svenska landsbygdsprogrammet som kostat Sveriges och EU:s skattebetalare 36 miljarder kronor perioden 2007-2013 och kunde alltså konstatera att nyttan var i princip noll.
Bara en dryg vecka senare, i onsdags, höll Centerns partiledare Annie Lööf sitt sommartal i Stockholm och förkunnade, totalt ogenerat: "Ett av verktygen för att skapa fler jobb och tillväxt i hela landet heter Landsbygdsprogrammet... Det har stärkt vårt jordbruks konkurrenskraft och det har skapat jobb. Min och Centerpartiets ambition är att nivån på programmet under de kommande sju åren ska vara den samma som i dag." Rimligen kan inte Annie Lööf undgått ESO:s förintande kritik. I annat fall är väl det minsta vi kan begära att hon informerat sig om den. Ändå denna lovsång till ett av oberoende forskare precis utdömt 36-miljardershaveri, som hon därtill vill ska rulla vidare i lika stor omfattning.
Häpnadsväckande. Lööf borde fundera lite över vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång sa: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”
Tyvärr är sådana misstag inte ovanliga i politiken. Ta det statliga svenska biståndet nu som pågått i över 50 år. En procent av BNP satsar vi på att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i utvecklingsländerna. Enbart 2013 är anslaget 38 miljarder kronor. Motiven må vara oklanderliga, fast hur effektivt används pengarna? Även om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) stramat upp hanteringen och krävt tuffare kontroller, lämnar granskningen av de faktiska resultaten fortfarande mycket övrigt att önska. Nog är det anmärkningsvärt. I synnerhet som senare decenniers forskning pekar på att traditionell fattigdomsbekämpning av SIDA-snitt ofta inte gör någon märkbar skillnad. Eller rent av är kontraproduktiv.
Missgreppen inom den globala miljöpolitiken är ett annat exempel. I gårdagens Expressen skrev Bjørn Lomborg, professor vid Copenhagen Business School, att EU i alarmistisk anda satsar hundratals miljarder kronor varje år på sakligt sett tveksamma gröna energiprojekt. Syftet är att komma till rätta med klimatproblemen. De vetenskapliga beläggen visar dock enligt Lomborg att vi slösar bort "enorma belopp på att åstadkomma nästan ingenting".
Varför blir det så här? Politiska reformer är vanligen ideologidrivna. Stora resurser investeras, mycket prestige står på spel. Man vill göra gott, visa handlingskraft, få erkännande, vinna nytt förtroende vid makten. Utvärderingar om att älsklingsreformen slagit fel blir då ett hot. Hellre än att korrigera kursen föredrar man att tro och hoppas i det längsta. Ungefär som Annie Lööf. Notan betalar ju ändå någon annan.