Förmodligen tillhör jag den sista generationen som hade nöjet att växa upp med busfröet Bill (eller William, som han heter i original) som självklart sällskap under läslampan. Den senaste svenska upplagan av Billböckerna tryckets i 80-talets början och när jag kollar med yngre vänner i bekantskapskretsen känner ingen till honom. Tragiskt. Lyckligtvis har jag i alla fall min barndoms Billsamling i tryggt behåll. Liksom författaren och akademiledamoten Per Wästberg brukar jag fortfarande göra regelbundna återbesök i Bills obetalbara universum. Det är verkligen en skrattfest för livet.
Bill är en brittisk kusin till Tom Sawyer och Huckleberry Finn, även föregångare till vår egen folkhemsanarkist Pippi Långstrump. Den tidigare folkskolelärarinnan Richmal Crompton (1890-1969) skrev totalt 38 böcker, med start 1922, om den evigt 11-årige Bill och hans kumpaner Ginger, Douglas och Henry i gänget De laglösa. Med Bill som den givna ledargestalten vänder de upp och ner på livet i en fiktiv, dåsig landsortsby utanför London.
Bill är yngsta barnet i den burgna medelklassfamiljen Brown, med en resignerad tidningsläsande far och en tankspridd mor vars främsta sysselsättning är att stoppa strumpor. De despotiska, lätt korkade äldre syskonen Ethel och Robert är ständigt involverade i olika försök till romantiska relationer. Men deras svärmerier i grannskapet har en tendens att ohjälpligt trasslas till när Bill och De Laglösa finner anledning att blanda sig i leken. Inte av elakhet, dock. Den oborstade odågan Bill är i grunden en godhjärtad person med humanitärt patos och stark rättskänsla. Resultatet av hans välvilligt motiverade ingrepp i omgivningens tillvaro leder emellertid ofelbart till sammanbrott och socialt kaos, allt till Bills misstrogna förvåning:
"- Jag ville ju bara hjälpa.
- Men snälla Bill, sade mrs Brown, hur trodde du det skulle hjälpa någon att säga att Ethel har epilepsi och lungsot?"
De laglösas rastlösa fantasi och djärva upptågskonst drabbar oupphörligen villakvarterens inkrökta värld av kyrkobasarer, trädgårdsfester, sångutflykter och poesiaftnar. Cromptons historier är ett slags förväxlingsspel, där aktörerna ständigt missförstår varandra och hyser felaktiga uppfattningar om vad som händer och varför. Endast läsaren njuter av privilegiet att ha hela bilden klar för sig.
Det är inte bara högoktanig fars, utan även lysande satir över det stela engelska klassamhället med sina fnoskiga äldre damer, bortskämda unga snobbar, pompösa biskopar, pretentiösa konstnärstyper och halvtokiga, pensionerade officerare från kolonierna.
Bill är en dynamitard i borgerlighetens salonger – en okuvlig nonkonformist som med suveränt förakt för de vuxnas inrutade konventioner och kvävande maktanspråk försvarar sitt revir. Sådant är förstås inte okontroversiellt. Det fanns knarriga moralister vilka betraktade Billböckerna som första steget till ungdomsvårdsskolan, och krävde att de svenska biblioteken skulle förbjuda dem. Bills förmåga att inspirera barn till en kriminell karriär torde dock vara i paritet med Emil i Lönnebergas. Mot vissa människors bottenlösa stupiditet kämpar som bekant även gudar stundtals förgäves.
Vad Richmal Cromptons kritiker i övrigt missade var att Billböckerna innehåller rikligt med invävda intellektuella referenser. "Billböckerna är ett slags bildningslexikon", skriver Per Wästberg i essäsamlingen "Frukost med Gerhard" (1992): "Här hörde jag första gången namn som Shakespeare, Bacon, Gladstone, Freud, Mingperioden. Crompton alluderar på klassiker, låter folk tala cockney eller Bill – i färd med att undvika ett besök hos tandläkaren – framföra monologer värdiga en Wagneropera. Hos Bill mötte jag ord som var roliga att kopiera och bolla med: gravitationslagar, atomkärnor, modus vivendi, platonska ideal, Turkish delight..."
En av mina egna favoritepisoder är när Bill frestas att ge sig in i politiken (ur "William the Fourth", 1927 – svensk titel: "Bill spelar högt"). Den lilla byn ska välja en parlamentsledamot. Bills morbror sluter med fanatikerns glöd upp bakom det liberala partiets kandidat, som ställs mot en lokal representant för högerpartiet Tories. Valkampanjens upphetsade stämning undgår självfallet inte att även drabba Bill, som fångas av liberalernas paroll om "fred, lycka och billigare bröd".
Bill drar omedelbart slutsatsen att "högergubbarna" måste vara ytterst illasinnade som motsätter sig en sådan politik. Men morbrodern avböjer bestämt Bills entusiastiska försök att assistera honom i röstvärvningsarbetet. Varvid Bill går sin egen väg och bryter sig in i högerkandidaten mr Cheytors hem för att handgripligen övertala denne från att snuva de goda liberalerna på segern.
Luften går dock ur Bills politiska engagemang när mr Cheytor efter en vild brottningsmatch upplyser honom att även högerpartiet vill ha fred, lycka och billigare bröd (triangulering i mittfåran är inget nytt under solen):
"Bill tappade hakan.
- Vill ni? Högergubbarna? Varför bråkar ni med varandra, då?
- Om jag vore du, sade mr Cheytor, skulle jag inte blanda mig i politiken. Du blir bara yr i mössan av det."
Morgonen efteråt möter mr Brown familjens tidigare nyfrälste ungliberal vid frukostbordet:
"- God morgon, Bill, sade han. Kanske du vill titta i tidningen, du som så plötsligt har börjat intressera dig för politik?
- Politik? sade Bill likgiltigt. Det är ingenting att ha. Man blir bara så – yr i mössan av det.
Mr Brown betraktade sin son.
- En mycket klok iakttagelse. Det tar sig Bill!"