Uppklaringsprocenten är förvisso ett trubbigt instrument. Siffran säger ju bara hur stor andel brott som klaras upp, inte vilka brott. Komplicerade utredningar av organiserad brottslighet och annat slukar mycket resurser, men måste ändå prioriteras. Annars finns risken att polisen ägnar sig åt "pinnjakt". Likaså ger "att synas på stan" inget utslag i uppklaringsprocenten - men förhoppningsvis förhindras många brott.
Men produktiviteten ska inte sjunka samtidigt som poliserna blir fler. Det finns olika idéer om varför det ändå skett; tung administration, dålig organisation och ruskigt många omorganisationer, samt många unga och orutinerade poliser.
Att det pågår ett generationsskifte i poliskåren som leder till många orutinerade poliser är inte så mycket att göra åt, när den stora 40-talistgenerationen går i pension. Men politikerna har troligen förvärrat problemet, genom att behandla polisutbildningen som ett dragspel. Under fler år på 1990-talet rådde totalt intagningsstopp. Men även när intagning skett har volymerna skiftat kraftigt.
En färsk polis har svårare att komma in i yrket om den börjar jobba samtidigt som väldigt många andra färska poliser - äldre kollegor hinner helt enkelt inte hjälpa alla nybörjare om de är för många. Bättre vore att försöka förutse behovet och planera långsiktigt för polisutbildningen, så att det blir kontinuitet och ungefär lika stora elevkullar hela tiden. En bra start i polisyrket förbättrar sannolikt produktiviteten, och därmed uppklaringsprocenten.