Känslan av kränkning svider vanligen värre än den materiella och ekonomiska skadan. Även om försäkringen täcker förlusten är det som om något brustit. Särskilt om polisen gäspande tar emot anmälan och uppgivet lägger blanketten i en pärm för permanent slutförvaring. Då är det inte bara en cykel som försvunnit, också en bit av den samhälleliga tilliten har eroderat bort. Därför är det lika utmärkt som glädjande att polisen i Linköping gått på offensiven för att stävja cykelstölderna.
Som Corren rapporterade om i måndags är vår kommun hårt utsatt. Tusentals cyklar stjäls varje år och säljs vidare i systematisk omfattning. Men nu har polisen börjat ringa de skyldiga och arbetar på att få kontroll över situationen. Bra gjort! Linköping kan på detta område sägas gå mot strömmen, ty enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är vardagsbrottsligheten fortfarande inte prioriterat av den svenska ordningsmakten - trots att regeringen uttryckligen beordrat polisen att satsa mer på att utreda just denna form av kriminalitet.
I dessa valtider bör erinras om att Alliansen utlovade skarpare fokus på lag och ordning vid maktskiftet 2006. Större anslag och fler poliser har det också blivit. Generellt tycks brottsligheten minskat något under det senaste decenniet, om vi ska tro statistiken som Brå producerat. Dock har gängkriminaliteten tilltagit oroväckande, vilket vi ju här i Östergötland dystert tvingats erfara. Även bostadsinbrotten och antalet bedrägerier har ökat i Sverige.
Samtidigt är det ett mycket generande faktum att polisen klarar upp färre anmälda brott i dag, än innan Alliansen tog över regeringsrodret. Istället har enskilda säkerhetsfirmor upplevt en blomstringsperiod, eftersom privatpersoner och företag ofta hellre vänder sig till dem för att få brott utredda i frustration över polismaktens ineffektivitet. Ändå har polisen fått 21,1 miljarder kronor att röra sig med 2014, vilket ska jämföras med 17,2 miljarder kronor 2006. Att hälla mer skattepengar över olika problem brukar vara en populär åtgärd när svenska politiker är i farten.
I likhet med skolans fallande resultat, eller sjukvårdens usla tillgänglighet, garanterar dock inte nödvändigtvis resurstillskott någon lösning. Polishaveriet är orsakat av missgrepp i förvaltningspolitiken och inneboende systembrister. "Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning... Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer", erkände Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson självkritiskt i våras (TT 14/3).
Nästa år ska landets 21 polismyndigheter slås ihop till en enda, vilket förhoppningsvis gör organisationen smidigare och alertare. Frågan är varför det inte skett tidigare, eller varför rikspolischefen Bengt Svenson ännu sitter kvar i orubbat bo.
Reformera en illa fungerande struktur är ingalunda enkelt. Men oavsett vilken regering vi får i höst, borde det väl då vara en högst rimlig begäran att jakten på rätt personer till polisväsendets chefstjänster äntligen inleds.