Det går en chockvåg genom den kulturbärande delen av Sverige. Helene Hellmark Knutsson (S), ny minister för högre utbildning och forskning, rivstartade förra veckan med förslaget att strypa anslagen till de välrenommerade svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten. "NEJ. Det får inte ske. Det är vansinne", utropade Hans Lundgren, director musices emeritus vid Linköpings universitet, på Facebook. "Kortsiktigt, obegripligt och korkat", menade DN Kulturs Maria Schottenius. "En ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen", dundrande författaren och forskaren Ola Wikander i Expressen. "Tokigt och tragiskt", skrev Linköpingshistorikern David Ludvigsson i gårdagens Corren.
Detta bara för att nämna ett axplock hur högen av förintande kritik. Men snälla, vad begär ni egentligen av Helene Hellmark Knutsson? Hennes kvalifikationer för sitt tilldelade ansvarsområde i regeringen verkar lika lövtunna som den gröna kulturministern Alice Bah Kuhnkes. Högskoleministern Hellmark Knutsson saknar själv högskoleexamen och har huvudsakligen ägnat sig åt disciplinen politiska sammanträdanden i Stockholms läns landsting. Klart att förståelsen för klassisk bildning, svensk vetenskapstradition och vikten av internationellt forskarutbyte inom humaniora lämnar en smula övrigt att önska. Till högskoleministerns försvar har hon ändå tagit intryck av kritikerstormen. Hon vill nu "lyssna in" argument och utreda frågan om Medelhavsinstitutens fortsätta existens. Gott så.
Låt mig lämna ett lekmannamässigt bidrag till ministerns förkovran genom att försöka peka på den epokgörande betydelsen av särskilt det hotade institutet i Rom. Det var där historikern, underhållaren och icke minst östgötasonen Hatte Furuhagen studerade arkeologi i mitten av 1950-talet. En av kunskaperna han tog med sig hem från den eviga staden var konsten att baka den i Sverige då praktiskt taget okända företeelsen pizza.
"Föreståndaren på institutet hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink", berättande Hatte för mig i en intervju 2008. Det var samma år som pizzan firade 40 år i Sverige. Den legendariske krögaren Bengt Wedholm ansågs nämligen varit först på plan när han 1968 började servera denna exotiska italienska maträtt på sin restaurang Östergök i Stockholm. En sanning med modifikation, ty som alla borde veta var det givetvis Hatte som var den verklige pizzapionjären i vårt avlånga land.
Han introducerade pizzan för svenska folket i TV-programmet "Medan andra pyntar" som sändes vid juletid 1965. "Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag", förklarade Hatte och fortsatte: "Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök".
Tänk på det, kära läsare. Nästa gång ni sätter tänderna i en Capricciosa, minns vilken banbrytande gastronomisk roll vårt forskningsinstitut i Rom spelat i sammanhanget.