Plötsligt händer det. En septemberkväll dyker sex representanter från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) upp på akutmottagningen vid lasarettet i Motala. Deras ärende? Att göra en oanmäld granskning av verksamheten. En månad senare är IVO:s utlåtande offentligt och en sak är solklar: undvik detta sjukhus om du är i omedelbart behov av hjälp. Kritiken, som MVT rapporterade om den 11/10, är förödande. IVO konstaterar att risken för vårdskador är överhängande, att personal och kompetens saknas för att bedriva krävande akutvård, att bedömningen av svårt sjuka patienter görs av oerfarna och icke-legitimerade läkare, et cera.
Från politiskt ansvarigt håll menar landstingsrådet Lasse Pettersson att orsaken till stor del bottnar i svårigheten att rekrytera kompetent personal till Motala. Men snarare illustrerar Lasse Pettersson själv det egentliga problemet. Han företräder Vrinnevilistan, ett missnöjesparti som bildades inför valet 2006 i protest mot dåvarande S-landstingsrådet Paul Håkanssons beslut att stänga akuten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Istället skulle allvarligare fall bli behandlade i Linköping.
Det utlöste en opinionsstorm både i Norrköping och i Motala, där invånarna värnade sina lasarett och personalen sina jobb. Håkansson tvingades motvilligt backa. I sak hade han dock rätt, vilket IVO:s rapport nu utifrån ett vidare perspektiv kan sägas bekräfta. Patientsäkerhet, personalförsörjning och ekonomi talar definitivt för en koncentration till större enheter gällande den tunga vården. Avstånden i Östergötland är inte större än att US kan sköta ruljansen, särskilt som kvalificerad akutbehandling redan sker i ambulanserna. Vrinnevilistan är i grunden uttryck för en förvillelse som invaggat östgötarna i en falsk trygghet och försvårat utvecklingen av en effektivare och bättre vård.