De flesta har det nu inte så eländigt. I Sverige har 150 år av näringsfrihet och rätten att starta och driva företag gjort ett fattigt svältland i Europas utkant till ett av världens rikaste länder. Även i övriga världen har en liknande utveckling skett de senaste 25 åren, men i större skala, från värre utgångspunkt och i snabbare hastighet. Sedan 1990 har den absoluta fattigdomen i världen mer än halverats. Omkring 50 miljoner lyfter sig ur den värsta fattigdomen varje år. Det är fantastiskt!
När den absoluta fattigdomen är på väg att bli historia, på samma sätt som ett fåtal svenskar kan nämna vilka år det senast rådde missväxt och svält, så blir fattigdomsbekämpningen mindre viktig. I stället för att glädja sig över en positiv utveckling som ger fler människor möjlighet att förbättra sina liv, brukar två alternativa perspektiv tränga sig in. Antingen att inkomstfördelningen är orättvis, för att vissa tjänar mycket mer än andra, eller också att den relativa fattigdomen består även när den inte är absolut.
I båda fallen finns skillnader mellan människor, men där viljan att bekämpa rikedom är betingad av ren avundsjuka, är motviljan till relativ fattigdom mer besvärlig att definiera.
Fattigdom är att känna sig otillräcklig. Det är att inte kunna ta med sig en 50-lapp till skolutflykten. Det är att behöva låna pengar varje månad för att klara av att betala allt. Det är skammen över att inte vara som alla andra, ilskan över att det är så här, frustrationen över att inget verkar kunna ändras! Och ändå, vad betyder de där siffrorna i statistiken och jämförelserna mellan människor?
Mina första levnadsår tillbringade jag på Ryds Allé. Min far studerade på universitet och min mor tog hand om mig. Så småningom fick vi flytta dit där det fanns ett jobb och under flera år var min mamma hemma med mig och två småsyskon. En lärarlön förslog inte långt, ens på den tiden. Vi levde under existensminimum.
Det var alltså ont om pengar. Mormor och morfar var småbönder så vi fick fläsk, ägg och potatis från deras gård och kunde därmed äta billigt. Men när alla andra klasskamrater susade nerför backarna för att bli en ny Stenmark, då fick jag stå i allvädersstövlarna och staka ut pinnarna som utgjorde slalombanan. Vi hade inte råd med skidor, jag var med, men ändå utanför.
Ändå var det inte ett fattigt hem jag växte upp i. Det fanns alltid musik. Antingen gamla skivor eller instrument att spela på. Det fanns böcker. Och framförallt vuxna människor som brydde sig. Så jag läste på, övade på blockflöjt, klarinett, saxofon eller gitarr och åt hemlagad mat.
Fattigdomen fördras inte bäst om den delas av alla, som gamle Wigforss menade. Vi kan stå ut med den om vi vet att framtiden kommer att bli annorlunda och bättre än gårdagen. Det materiella är bara en bråkdel av vad som menas med fattigdom. Den som saknar förmågan att se framtiden an med tillförsikt är betydligt fattigare än den som, med stöd i de senaste 20 årens fantastiska utveckling, kan låta hoppet om en bättre morgondag bli verklighet.