Begreppet ”Utrikes inrikespolitik” används för att beskriva en regerings hållning gentemot andra länder, som mer syftar till att påverka den egna hemmaopinionen än att förändra situationen utomlands. Givet den svenska alliansfriheten är inte Sverige så inflytelserikt som vi gärna vill tro, så många utrikespolitiska ställningstaganden har större påverkan på den svenska samhällsdebatten.
Det var exempelvis inte Sverige som bidrog till att Vietnamkriget tog slut, trots de svenska protesterna. Som Christian Dahlgren så utförligt beskrivit (Corren 30/4) var det helt andra faktorer som låg bakom.
Däremot bidrog Olof Palmes agerande till att den svenska FNL-rörelsen – och därmed den extrema vänstern – inte bara blev politiskt rumsren, utan också fick inflytande över hela samhällsdebatten.
Vad som är både intressant och skrämmande med extremister är hur lätt de kan ömsa skinn, låt oss kalla det för kameleont-teorin. Den yttre färgen byts, men kärnan är kvar. I Sverige behövde de så kallade anti-imperialisterna en ny måltavla när USA lämnat Vietnam. Protesterna riktades då inte mot Sovjetunionens förtryck i Östeuropa eller mot kinesisk aggression mot grannländer, utan mot Israel. PLO ersatte FNL och därmed kunde öppen eller dold anti-semitism kläs i form av kritik mot staten Israel.
Vi vet alltför väl att nazister inte tyckte om judar. Så hur kommer det sig att de som kallar sig anti-fascister samtidigt hyser liknande missaktning? Möjligen ligger svaret i kameleont-teorin, alltså att extremister gärna kan ha vilken åsikt som helst, bara den är väldigt stark och väldigt mot något. Teorin skulle då även förklara varför gamla kommunister fortfarande gillar politiker i Moskva (eftersom nuvarande ryskt styre inte har mycket till övers för liberala demokratier) eller varför så många självutnämnda anti-fascister visar påtagligt totalitära tendenser.
Efter andra världskriget tog många tyska nazister klivet in i DDR:s statsförvaltning eller kunde etablera sig i den tyska förbundsrepubliken. Efter Berlinmurens fall positionerade sig många politiska ledare i Östeuropa som nationalister, för att på så vis kunna fjärma sig från det tidigare kommunistiska styret. Resultatet har vi kunnat se i många länder. Varhelst grupp ställs mot grupp, klass mot klass, kön mot kön blir resultatet att människan som sådan försvinner; hennes vilja, erfarenheter, drömmar och drivkrafter.
Vi lever fortfarande i arvet efter det 1900-tal som rimligen borde ha lärt mänskligheten att individens rätt och frihet är det enda säkra skyddet mot en katastrofal samhällsutveckling. Listan över svenskar som ingenting har lärt kan göras lång. Men Jan Myrdal, Åsa Linderborg och Jan Guillou är några som skrivit lika mycket som fel och som inte kunnat lämna tidigare dårskaper bakom sig, utan framhärdar.
De politiska krafter som är beredda att offra friheten för högre mål har alltid en dunkel baksida. Oavsett om de kallar sig nationalister, anti-rasister, kommunister eller bara är mot liberala fri- och rättigheter, så utgör de samma hot. Hållningen och färgen må variera, men tillsammans kan de låtsas bekämpa varandra i offentligheten, när de i själva verket smörjer samma ondsinta maskineri.