Få saker är så anonymt som en landstingspolitiker, konstaterade förre statsminister Göran Persson beskt häromåret. Tja, någon däremot? Fast egentligen är det lite underligt. Sjukvården brukar jämte skolan och sysselsättningen tävla om toppositionen när svenska folket ombeds ranka de viktigaste valfrågorna. Ändå tenderar sjukvårdens politiskt ansvariga i landstingen leva i kroniskt bakvatten av bataljerna på riks- och kommunnivå.
Vilket de kanske heller inte har så mycket emot, innerst inne. Ju anonymare för allmänheten, ju mindre tryck utifrån och desto bekvämare tillvaro runt sammanträdesborden. När det hettar till på vårdområdet, faller ofta fokuset på debattglada ministrar och riksdagsledamöter, medan landstingspolitikernas profilering är betydligt lägre. Trots att landstingen funnits som regionala självstyrande enheter sedan 1862, har de aldrig fått någon naturlig förankring i folkdjupet. Landstingsfullmäktige är ungefär i klass med Europaparlamentet: ett diffust, avlägset forum för skugglika makthavare med en gäspigt ogenomtränglig dagordning.
Så varför ska vi ha landstingen kvar? Göran Persson vill numera avskaffa dem, precis som en gång Moderaterna - innan politikerkåren förtrollades av idén att göra Sverige till ett nytt pussel av större regionala bitar. En diskussion vilken mött ett intresse i paritet med målarfärg som torkar bland väljarna. Vettigare vore att koncentrera kraften på att ge svenska folket vad de faktiskt önskar: en trygg och bra sjukvård. Dagens organisering är knappast optimal.
Även om vårdkvaliteten fortfarande generellt är mycket god, handikappas utvecklingen av landstingens revirgränser. Fragmentiseringen driver upp kostnaderna för den tunga specialiserade vården, samtidigt som det blir svårare att hålla en jämlik standard över landet. "Sjukvårdssverige av i dag påminner om ett klansamhälle där lokala politiker, påhejade av sina tjänstemän, värnar den egna regionens intressen. Men i en allt mer högteknologisk sjukvård håller inte detta synsätt", skrev Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling nyligen i Dagens Samhälle.
Som ett symptomatiskt exempel pekar han på att landstingen inte ens förmått skapa en gemensamt, fungerande IT-system för patientjournalerna. Något som borde vara A och O i modern sjukvård. Därtill kommer det eviga problemet med vårdens långa väntetider. Tillgängligheten är bland de sämsta i Europa. Löften om botemedel tycks ständigt grusas.
Också Zilling har nått slutsatsen att landstingen måste skrotas. Visst. Sverige är inte större än att sjukvården kan organiseras bättre, billigare och effektivare nationellt. Staten tar över finansieringen och de större sjukhusen, medan kommunerna åläggs ansvaret för primärvården. Eller så kan politikerna överlåta driften på privata entreprenörer. Varje svensk får en individuell hälsopeng att i full frihet söka vård för varhelst de önskar, även utomlands. Patientmakt, inte landstingsmakt borde vara parollen. Den kan väl något parti göra till sin inför kommande val?