Jag såg nyligen "Babels hus" på DVD, TV-serien från 1981 efter PC Jersilds roman. Carl-Gustaf Lindstedt gör där en av sina bästa roller som hjärtpatienten Primus Svensson. Efter en infarkt hamnar han på (det fiktiva) Enskede sjukhus i Stockholm och bollas runt i den jättelika, hierarkiska vårdapparaten. Serien skapade intensiv debatt på sin tid om hur kraven på effektivitet och storskalighet tenderat att avhumanisera den svenska sjukvården. Primus Svensson kom att illustrera den vanliga människans maktlöshet mot de stora systemen, skapade för att vilja väl, men som i rationalitetens namn reducerade den enskilde till ett opersonligt fall i socialstatens omsorgsmaskineri. För folkhemsnostalgiker är "Babels hus" en nyttig påminnelse om allt sannerligen inte var bättre förr.
Men mot bakgrund av debatten som blossat upp kring TV3:s dokumentärserie "Sjukhuset" undrar jag hur det står till med empatin i dag. Vad är det för landstingsledningar som kan sälja ut sina patienters integritet till den kommersiella televisionen? Bland andra har vårt eget universitetssjukhus i Linköping fallit för frestelsen att synas i TV genom att låta utsatta människor filmas i akuta vårdsituationer, där patientsekretessen avtalats bort till produktionsbolaget. I vissa landsting har inte ens patienterna fått möjlighet att lämna samtycke i förväg. Man kan också fråga sig vad samtycke från drabbade personer i svåra och högst privata belägenheter är värt. Förstår de själva innebörden av att deras prekära tillstånd sprids som nervkittlande underhållning i landets TV-soffor? Är det överhuvudtaget förenligt med god etik att ställa en sådan fråga till dem? PC Jersild torde fått ett utmärkt uppslag till "Babels hus" del 2, där det nu är marknadsföringssjukan som får landstingets chefer att utsätta patienterna för integritetskränkande behandling.