Jag överväger semester på Island. Detta ensliga örike långt uppe bland Nordatlantens kalla vågor. Eftersom jag aldrig varit där, plockade jag under juldagen fram en reseskildring ur bibliotekets gömmor för att bilda mig en smula.
Ska man tro författaren låter dock landet knappast lockande: ”Överallt var det grått och trist. Inga träd, nästan ingen växtlighet. Det mesta man såg var de vulkaniska klippornas vassa kammar. De flesta husen på Island är uppförda av jord och torv.”
Inte verkar käket vara något vidare heller: ”Värden serverade oss först soppa på renlav… och därefter följde en ofantlig portion torkad fisk som simmade i smör. Smöret var minst tjugo år gammalt, surt och härsket, men isländarna vill ha det så – de tycker inte om färskt smör. Dessutom fick vi ‘skyr’, ett slags filmjölk, smaksatt med enbärssaft, och till det åt vi skorpor. Måltidsdryck var en blandning av vassla och vatten, som kallades ‘blanda’. Jag kan inte avgöra, om den konstiga maten smakade bra eller inte.”
Det är dock Jules Verne som hållit i pennan till raderna ovan och vad visste han? Utanför Frankrikes gränser reste han sällan och inte särskilt långt heller. Men som kammarlärd fåtöljäventyrare hade Jules Verne ändå förbluffande bra koll. Som exempelvis att den slocknade vulkanen Snæfellsjökull på Island är porten till vägen mot jordens medelpunkt.
"Voyage au centre de la Terre", som den berömda romanen hette i original, utkom 1864. Inledningen är dramatisk och omedelbar som i ett Tintinalbum av Hergé. En stilla, hemvävd idyll i Hamburg bryts när plötsligt ett pergament med hemligt budskap faller ur en gammal bok. Chiffret, skrivet på latin i runor av en isländsk alkemist för flera hundra år sedan, forceras under viss möda och lovar möjligheten till en fantastisk färd mot klotets inre. Upptäckarna, den monomane geologiprofessorn Liedenbrock och dennes till början skeptiske brorson Axel, störtar genast iväg med tåg och båt. Framme på Island kompletteras forskarteamet av Hans, en tystlåten stoiker ur lokalbefolkningen, och därefter klättrar trion raskt till botten enligt chiffermakarens instruktioner.
Numera har Jules Vernes verk degraderats från att vara vuxenlitteratur till att hamna på hyllan för barn- och ungdomsböcker (om de yngre ens läser honom i våra dagar). Själv slukade jag denna bok som tioåring och det kan vara riktigt spännande att återvända till barndomens klassiker. Vad handlar den här romanen om? Egentligen? Det är ingen ordinär berättelse, precis. Efter preludiet till nedstigningen genom Snæfellsjökulls klaustrofobiskt mörka tunnellabyrinter händer det sannerligen grejer.
"Till jordens medelpunkt" är Freud innan Freud så det skriker om det. Ty vad frodas där i underjorden, om inte alla monster som evolutionen tidigare trängt bort från världens yta! I det inre möter vi vildliv med urtidsdjur, skildrat likt en våt feberdröm. Och Jules Verne som ofta påstås vara en sådan teknikfixerad Sci-Fi-torris? Fan tro’t.