"De tusen sjöarnas land", brukar Finland vackert kallas. Men Sverige skulle spefullt kunna kontra med beteckningen "De många fler tusen sjöarnas land". Kolla SMHI:s statistik. Finland har 56 000 sjöar som är större än 1 hektar (100 gånger 100 meter). Och Sverige? Sorry, finländare. Vi har 95 700 stycken. Totalt upptar dessa sjöar närmare tio procent av vår nations areal, eller 40 000 kvadratkilometer. Det är mycket vatten att trivas i, på - eller bara njutas av från stranden.
Apropå det, skulle Sverige även kunna kallas "De oändliga strändernas land". Inräknat havskusterna är den sammanlagda strandlinjen 386 000 kilometer lång. Fick någon infallet att inspektera hela den sträckan till fots, vore det en promenad som motsvarar nio och ett halvt varv runt jordklotet. Toppen, inte sant? Människor har sedan urminnes tider älskat att bosätta sig vid vatten och Sverige kan erbjuda hur mycket utrymme som helst. Tyvärr kompliceras saken genom ett modernt, politiskt beslutat påfund: strandskyddsregler. Dessa är avsedda att värna natur, miljö och allemansrätten. Nu råder det ingen direkt brist på natur heller i Sverige, endast cirka 7 procent av landet är uppodlat. Så vad är problemet?
Knappast tillgång på stränder eller gröna marker, utan snarare strandskyddsreglerna som i sitt missriktade syfte försvårar människors möjligheter att bo i vattennära lägen. Det är särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner, vilka i urbaniseringens tidevarv berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstäderna. För närvarande pågår en översyn av strandskyddet. Rimligast vore dock ett generellt avskaffande, undantaget känslig strandmark som staten uttryckligen finner särskilt skyddsvärd. En reform som i ett slag hade gjort Sverige öppnare och trevligare.