Visst är det en ljuvlig känsla han förmedlar? Tyvärr är Olle själv inte längre bland oss. I mars var det prick 10 år sedan hans gitarr och karaktäristiska röst för evigt tystnade. Men sångerna finns kvar, många av dem lika odödliga som de musikaliska nationalklenoderna av Bellman, Taube och Vreeswijk. Fast trubadur, det ville eleganten Adolphson aldrig kalla sig. Begreppet var besudlat av slokhattar, skinnvästar och falsk djupsinnighet vid stimmiga krogbord. "Trubadurer, det är såna där som står och gråter vid en back öl och blir tjockare och tjockare ju mer man tittar på dem", menade han.
Till skillnad från posörerna var Olle Adolphson en seriös konstnärssjäl i den litterära vistraditionens tjänst. Ta bara "Resan hem", ett mästerstycke som i många strofer och med exakta tidsangivelser skildrar en mans tågfärd genom Sverige under en helg. Han har åkt från Stockholm till Skövde, sedan till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar ett nattligt Köpenhamn på andra sidan sundet och då Kramers är stängt kastar han sig tillbaka på Stockholmståget. Klockan kvart i nio stiger han in på sitt trista kontor igen.
Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är absurt, komiskt och tragiskt på samma gång. Den ensamma människans utsatthet och tysta förtvivlan över tillvarons meningslöshet har väl sällan tolkats så drabbande. "Resan hem" är som en komprimerad folkhemsvariant av Becketts "I väntan på Godot".
En besläktad sång är "Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken". Den medryckande refrängen har nog de flesta av oss trallat på: "Ja de' var grabbarna från Eken / det var grabbar med kulör / ja, de' var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör / och med knogjärn och med påkar / och med blodet rött och hett / gick till Tegelbacken för att skipa rätt". Att låten ursprungligen gavs ut på samma EP-skiva som "Resan hem" var knappast en tillfällighet. Även här slutar ju historien med ett grandiost antiklimax.
Som Adolphsons vän Lars Forssell skrivit om Tegelbacksballaden: "Det är den vanliga visan. De djärva målen, den stora kampen, uppgörelsen mellan de onda och de goda, den slutgiltiga, mellan mardröm och lyckodröm blir, av en eller annan anledning, gärna trivial, aldrig riktigt av. Vi lommar hem. Enklare och effektfullare - och på något sätt sorgsnare - kan inte denna sanning uttryckas."
Är inte det också en slags bild av politiken? I valrörelserna hissar partierna sina kulörta stridsflaggor, drabbar ihop rött och hett i debatter under storslagna paroller. Problem ska fixas, orättvisor åtgärdas, en ljusare framtid utlovas, nu ska minsann förändringens timma slå! Sen går alla hem och vi inser snart att det mesta likväl blivit ungefär som förut. Tja, vad göra? Lyckligtvis är livet mycket mer än politik. Vi kan alltid njuta av årstiden och stämma in i fortsättningen på Olles calypso: "Men strunt, jag är lika glad ändå, fast jag trampa ut i rabatten / Det är så härligt att det är vår och jag dansar hemåt i natten".