Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan. Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.
Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande. Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.
Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien. Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.
Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt - och därtill stabilt beprövat - alternativ. Och det är dagens regering. Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.
Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter. Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra - rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.
Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.