Okej, jag erkänner: förlusten sved. Även om mina känslor för Mitt Romney inte var glödande, så hade jag ändå en förhoppning om att han skulle vinna. Obama saknar inte förtjänster. Men som USA-kännaren och liberalen Olle Wästberg konstaterat, har han varit en tämligen valhänt och ineffektiv president. Själv såg jag större möjligheter att den splittrade kongressen skulle enas under Romney för att lösa landets svåra ekonomiska problem. Och jag tyckte att den demokratiska världen behövde ett något tuffare amerikanskt ledarskap när det gällde att möta utmaningen från Ryssland, Kina och Iran.
Få gillar republikanerna i Sverige, man ses närmast som en smula knäpp. Personligen har jag dock alltid varit svag för den moderata republikanska traditionen, vilken förenklat uttryckt är liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Kända företrädare är presidenterna Eisenhower, Nixon och Ford, liksom senatorerna Bob Dole och John McCain. Även Romney hör i grunden dit. Bland partiets sympatisörer är dock moderata republikaner idag en allt glesare skara, de återfinns främst i åldersgruppen 65 år och äldre. Radikala konservativa krafter har istället växt sig starkare som föraktar pragmatism och intar en skrämmande oförsonlig hållning på många områden. Vilken väg väljer republikanerna nu? Blir man ödmjukare efter nederlaget mot Obama? Eller ännu hårdare? Jag vill gärna tro på förnuftets seger. Men oron gnager.