Barack Obama packar väskorna för en tripp till Sverige - om den nu blir av, han har ju en del annat att tänka på - och jag faller i grubblerier över Amerikabilden i Sverige. I tankarna kastas jag tillbaka till 1970. USA spydde bomber och sprutade växtgifter över Indo-kina. Vedervärdigt. Jag samlade in pengar till FNL. Alltid nåt. I december samma år kändes det knepigt värre. Elvis dök upp i Vita huset för en träff med Richard Nixon. Krigspresidenten. Fan. Men slutet gott, allting gott. Som syftet: Elvis lovade Nixon att trappa upp kriget mot knarket och utsåg sig till ”undercover agent” (!).
Slutet för det andra världskriget markerade början till slutet för Tyskland som inspirationskälla för Sverige. Stora delar av den bildade övre medelklassen fortsatte supa näring ur den tyska kultursfären. Tyskland, och Frankrike, symboliserade själ och djup. USA ansågs vulgärt. Men visst stod USA för det nya och spännande. Jag växte upp i vissheten om att USA räddat Västeuropa från fascism, nazism och kommunism. Självklart kom det nya och häftiga därifrån: Musiken. Filmerna. Bilarna. Boxarna. Brudarna. John F Kennedy.
Lite senare: Tidningen Se rapporterar om ”negerkravaller”. Biffiga vita sheriffer batongbankar sönder skallen på svarta medborgarrättsdemonstranter. Ku Klux Klan bränner kors. Vedervärdigt. Strax därpå: Otis Redding. James Brown. Easy Rider. Muhammad Ali. In the ghetto. USA-bilden i Sverige var och är flerdimensionell. Ibland, som vid 60-talets slut, resulterade den i absurdkomiska paradoxer. Som 1 maj i Motala, Norrköping med flera städer då studenter och intellektuella marscherar under den blodröda folkfrontsbanderollen och på avstånd ser karavaner med raggarbilar med Stjärnbaneret och sydstatsflaggan på kylaren glida förbi. (Den som vill fördjupa sig i ämnet kan läsa Tom O´Dells ”Unbound. Americanization and everyday life in Sweden” från 1997.)
USA – en pulserande häxbrygd av motsatser som fortsätter att spela en viktig roll för Sveriges ekonomi och tillväxt. Jag brev/mejlväxlar sen länge med ett par i Memphis. Gemensam nämnare: Elvis. Mary Ann hoppar mellan kneg inom servicesektorn. Robert är sin egen inom byggsektorn. Vintern är tuff. Långa perioder utan jobb. Lämna Memphis? Aldrig. Ingen av dem har en aning om att Air Force One beräknas landa i Sverige. ”Jag röstade på Obama 2008, nu senast röstade vi inte alls, för såna som oss spelar det ingen roll vem som är president”, mejlar Mary Ann, som gärna ser att jag skriver några rader om Obamas besök. Det lovar jag. Såvida han verk-ligen kommer.