När jag var nyhetsreporter besökte jag ett antal sommarskolor på olika håll i landet. Jag blev alltid lika skeptisk när utbildningschefer nöjt konstaterade att kommunens betygssnitt förbättrades avsevärt efter sommarskolan. Hur kan elever som på nio år i grundskolan inte nått godkända kunskapsnivåer i svenska, engelska och/eller matematik fylla kunskapsluckorna på två-tre sommarveckor? Särskilt med tanke på att många av sommarskolorna jag besökte inte hade ämnesbehöriga lärare (jag har sett gymnasieelever undervisa på sommarskolor). För mig luktade det glädjebetyg och betygsinflation.
Därför tror jag inte på Socialdemokraternas förslag om obligatorisk sommarskola för elever utan fullständiga grundskolebetyg (DN Debatt 13/6). En quick-fix på några veckor löser inte problem som har utvecklats under nio år. Det är under de nio åren som undervisningen måste bli bättre, och stödet till svaga elever sättas in - inte under några veckor efter avslutningen i nian.
Ändå är S-förslaget glädjande, eftersom det vittnar om tillnyktring. När Socialdemokraterna betonar elevernas egna ansvar och vill ha utvidgad skolplikt med obligatorisk sommarskola för elever som inte når upp till målen bryter de mot sin tidigare retorik. Om alliansen hade lagt detta förslag för ett år sedan hade S gnällt om "stämpling" och "sortering av barn".
Livet är inte rättvist. Elever har olika mycket begåvning, motivation och stöd hemifrån. En del får jobba hårt för betygen, andra behöver inte anstränga sig. Att S har insett detta och är beredda att behandla elever olika, eftersom deras förutsättningar är olika, bäddar för en klokare och mer verklighetsförankrad socialdemokratisk skolpolitik.