Män pratar väldigt mycket. Särskilt män som är politiker. Har de väl öppnat munnen tar det aldrig slut. Det är undersökt och belagt. I Dagens Samhälle läser jag om kommunfullmäktige i Umeå, där två kvinnliga politiker fick nog av det manliga malandet och mätte alla ledamöters inlägg med ett schackur. Männen bredde ut sig helt skamlöst och tog 87 procent av talartiden! Uppenbarligen hjälpte det inte, antar jag, att kvinnorna lite finkänsligt försökte föregå med gott exempel genom att hålla sig kort och till sak.
Det hämningslösa manliga pladdret är ett allvarligt samhällsproblem som gör att hederligt folk blir trötta, ledsna, får ont i huvudet och bara vill gå hem. Vi måste ha skick och fason i skapelsen. Jag kan endast se en långsiktigt hållbar lösning. Det är hög tid att Gud tar sitt ansvar och griper in!
Han har gjort det förr, i Tage Danielssons förträffliga ”Sagor för barn över 18 år” (1964). Där avslöjas för övrigt att Gud i det civila heter Karl-Ragnar. För honom är det naturligtvis extra plågsamt med babblet, då han som yrkesverksam allsmäktig gudom ständigt ser och hör allt. Därför beslutar han sig för att sonika ransonera männens prat: ”Tja, om jag drämmer till med att ge dom hundra miljoner ord var, räknat från födelsen, så har dom i alla fall god marginal till en del dösnack också”.
Alla män informerades om vad som gällde och vid varje jämt miljontal ord ringde det en liten klocka i deras öron. Skulle någon till äventyrs vara på väg att uttömma ransonen och endast tio ord återstod, larmade klockan med korta signaler i en minut. Det fungerade perfekt. ”Själva vetskapen om att ordförrådet var ransonerat gjorde att många av de talföraste herrarna på jorden satte sig ner och tänkte efter en stund varje gång det ringde i öronen... Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.
Varför Karl-Ragnar nu låtit ordransoneringen upphöra begriper jag inte, men tydligen är det en form av liberalisering som manliga politiker saknar förmågan att hantera. Snälla, rädda Umeå åtminstone!