Det började som en vanlig måndagsmorgon i mars förra året. Föräldrarna hade följt sina barn till den judiska skolan Ozar Hatorah i franska staden Toulouse. De stod samlade utanför skolbyggnaden när automatvapnet osäkrades och deras tillvaro för evigt slets sönder. Skarpa skott, kaos, blod. Kvar på marken låg tre elever och en vuxen som aldrig mer skulle resa sig igen. Förövaren var Mohammed Merah, en fransk-algerisk 23-åring med trasslig bakgrund som influerats av våldsbejakande islamistisk fundamentalism. Tidigare hade han även skjutit ihjäl tre franska soldater och dog någon dag senare när han barrikaderat sig i en lägenhet på flykt undan polisen.
Efteråt var frågan given: kunde terrordåden förhindrats? "Mohammed Merah är ett exempel på det svåraste vi har att arbeta med. Han var självradikaliserad, vilket till sin natur är en solitär process. Om en ung man planerar något ensam i sitt hörn, kan vi omöjligen tränga in i hans medvetande", förklarade en representant för den franska säkerhetstjänsten i tidningen Le Monde. Tragedin Merah påminner starkt om ungdomarna som låg bakom sprängattentatet i Boston nyligen. Även där tycks självradikaliserande islamism varit förklaringen. Vi känner igen samma process från fallet Anders Behring Breivik i Norge. Men han fastnade i en motsatt konspiratorisk världsbild av ultranationalistiskt hat mot muslimer, något som också kokar på otaliga sajter i cyberrymden.
Den moderna extremismens främsta verktyg för rekrytering och mobilisering är internet. Vår egen regering satsar nu på att försöka fånga upp unga killar i socialt otrygga miljöer som riskerar att radikaliseras över nätet. Ingen lätt uppgift. Men nödvändig. Betänk bara att varken Mohammed Merah eller Anders Behring Breivik föddes onda. Och de kunde lika gärna bott här.