Med Saigons fall den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut och USA betraktades allmänt som konfliktens stora förlorare. Men det verkliga nederlaget drabbade Indokinas befolkning. Sydvietnam inkorporerades med nord under ohyggliga brutala former. Stadsinvånare föstes med våld ut på landsbygden enligt maoistiskt mönster. Omkring 500 000 människor deporterades till slavarbetsläger för "politisk omskolning". Tusentals avrättades. Tvångskollektivisering av jordbruket inleddes.
Den sydvietnamesiska ekonomin, som blommat upp i 70-talets början, slogs sönder fullständigt. Kommunisterna i Hanoi menade att folket i söder hade för hög levnadsstandard. I propagandan hette det deras konsumtionssamhälle var "raka motsatsen till ett verkligt lyckligt och civiliserat liv". Denna uppfattningen delades inte människorna som drabbades av kommunisternas omsorger. Sydkinesiska sjön fylldes av hundratusentals båtflyktingar som desperat försökte undkomma det "befriade" landet. Hur många som omkom under den våldliga färden i bräckliga fartyg vet ingen.
I skalvet efter segern i Vietnam föll också grannländerna Laos och Kambodja i kommunisternas händer. I Kambodja upprättade röda khmerernas ledare Pol Pot ett av de grymmaste tyrannier som världen skådat. Mellan en till två miljoner av landets sju miljoner invånare mördades åren 1975-78.
Hade denna katastrof kunnat förhindras? Möjligen hade historien tagit ett annat förlopp om USA agerat klokare. Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja) var en fransk koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget. 1945 kom fransmännen tillbaka, för att denna gång mötas av en inhemsk kommunistisk gerilla; Vietminh (senare FNL). Efter den franska djungelfästningen Dien Bien Phus kapitulation 1954 kroknade regeringen i Paris. Vietnam fick sin självständighet, men delades i två stater - en kommunistisk i norr och en västorienterad i söder. Enligt fredsöverenskommelsen skulle landets framtid avgöras i fria val 1956. Så blev det inte.
Valen ställdes in då Sydvietnam och dess västallierade befarade att Vietminh skulle stjäla föreställningen. Något annat val än att göra hela Vietnam till en totalitär enpartistat hade ju Hanoi inte, varför de genast skickade förband över gränsen för att störta Saigonregimen. Kina och Sovjet bidrog med massiv uppbackning; tunga vapen, militära rådgivare, underhållstrupper, etc. I kalla krigets polariserade klimat såg USA det i sin tur som nödvändigt att stödja Saigon, ekonomiskt och militärt.
Ett centralt misstag gjordes tyvärr av presidenterna Kennedy och (främst) Johnson, som ansvarade för 1960-talets storskaliga amerikanska intervention. Det visade sig föga lyckosamt att använda konventionell stridstaktik mot en fanatisk motståndare som likgiltig för egna förluster utkämpade ett icke-konventionellt krig. Konflikten drog därför ut på tiden till priset av förvärrat mänskligt lidande och ständigt stigande dödssiffror. Oskyldiga civila blev särskilt hårt utsatta.
Världen förskräcktes när de amerikanska TV-bolagens bilder från den blodiga kampen i Vietnams djungler rullades upp i rutan. Det var första gången ett krig direktsänts, i princip ocensurerat, till människors vardagsrum och reaktionen blev stark (Pentagon skulle inte göra om den missen framöver). Men det huvudsakligen satte fart på protesterna i USA var militärens utskrivning av studenter ur välbärgade medelklassfamiljer, något som bidrog till att det amerikanska värnpliktssystemet senare avskaffades.
I Sverige blev Vietnamkriget tändvätskan för 68-rörelsen och det bränsle som höll engagemanget brinnande (vänsterglöden falnade också när krig tog slut). Olof Palme gjorde sig känd som den regeringschef i väst som varmast och mest okritiskt solidariserade sig med diktaturen i Nordvietnam. Berömt är hans uttalande julen 1972, då Palme liknade den amerikanska krigföringen med nazisternas brott under andra världskriget. Det skadade allvarligt Sveriges relationer med USA i många år. Egentligen var det först under Ingvar Carlssons statsministerperiod som umgänget fullt ut normaliserades.
1973 lyckades Richard Nixon tvinga Hanoi att avbryta stridshandlingarna. De amerikanska trupperna åkte hem. Men i USA fanns ingen politisk vilja kvar att upprätthålla fredsavtalet. Etablissemanget hade fått nog av Indokina. Det innebar att Nordvietnam ostraffat kunde fortsätta invasionskriget. Utrustade med kolonner av ryskt pansar och artilleri inledde Hanoi en jätteoffensiv som beseglade Sydvietnams öde. President Nixon och hans efterträdare Gerald Ford (båda republikaner) vädjade till kongressen om hjälp till USA:s allierade. Men den demokratiska majoriteten var inte intresserad. Demokraterna var det parti som dragit in USA i konflikten. Nu hade partiopinionen svängt i vänsterradikal riktning. Många prominenta företrädare (som senatorn och presidentkandidaten George McGovern) krävde ett snabbt slut på kriget, kosta vad det kosta ville.
Till det kom att Watergateskandalen bröt ner presidentämbetets auktoritet och skapade massor av inrikespolitiskt trassel som sög musten ur Republikanerna. Konsekvensen: Sydvietnam övergavs, en rejäl knäck för USA:s ställning som supermakt. Istället började Sovjet allt aggressivare flytta fram sina positioner i världspolitiken. Det dröjde tills Ronald Reagan blev president som demoraliseringen bröts och USA kom in i matchen igen.
Förvisso var regimen i Saigon smutsig, auktoritär och korrupt. Men ändå vida uthärdligare än vad som komma skulle. Om USA skyddat Sydvietnam på samma sätt som man gjorde med Sydkorea och Taiwan (vars dåvarande högerregeringar knappast var mycket bättre), är det inte osannolikt att även det vietnamesiska folket fått dela dessa länders utveckling mot frihet, demokrati och välstånd.