Den nyvalde ordföranden var inne på samma sak i sitt tacktal: " Ni som sitter här vet att vi under de senaste decennierna har förlorat i inflytande". Han heter Karl-Petter Thorwaldsson (kallas "Kålle") och har alldeles rätt.
Det var under föregångaren Wanja Lundby-Wedins tolvåriga styre som LO:s maktminskning eskalerade. Var fjärde medlem försvann mellan 2002 och 2012. Den förre SSU- och ABF-ordföranden Thorwaldsson tar över LO i ett prekärt läge. Inte bara krymper hans organisation, man har dessutom mycket svårt att nå ut till personer under 25 år. Det är något större än bara tillfälliga trender som talar emot LO. Det är inte längre arbetarklassen som är det drivande politiska subjektet i samhället. Andelen arbetaryrken blir färre, men inte i samma snabba takt som LO:s medlemmar, vilket får till följd att organisationsgraden sjunker. LO:s makt över svensk arbetsmarknad minskar.
I jämförelse med stormaktstiden haltar även den eviga partnern Socialdemokraterna betänkligt. "Vi har förlorat två val i rad", sa Thorwaldsson i sitt tal. Vi? LO och Partiet sitter alltjämt ihop, med andra ord.
Ett företag som tappat 25 procent av sina kunder på ett decennium är i akut behov av förändring. Man måste, exempelvis, se över vilka samarbetspartners man har. När S alltid styrde Sverige var det en enorm fördel att vara fastvuxen i dess axel. LO beställde, Partiet genomförde.
Men tiderna förändras. Det går inte längre tretton gråsossar på dussinet svenskar. Ett självständigt LO skulle mista en unik möjlighet att påverka ett parti som säkerligen kommer att styra över Sverige många gånger framöver. Men vägrar man släppa taget missköter man sin självpåtagna uppgift att representera de svenska arbetarna. Numera röstar ju inte ens en majoritet av LO:s medlemmar på S.
Thorwaldsson, med en lång karriär i inom S-rörelsen, utlovade ett mer självständigt LO. Men det krävs nog en till valförlust innan man inser att ens främsta uppdragsgivare ska vara arbetarna och inte Partiet.