Trots att Alliansregeringen sänkt skattetrycket något är det fortfarande ett av de hårdaste i världen. Ändå räcker det inte, larmar Sveriges kommuner och landsting (SKL). Ska vi upprätthålla samma omfattning på den offentliga sektorns välfärdstjänster om 20-25 år som i dag, tvingas enskilda medborgare slanta upp rejält till systemet. Kommunerna måste höja skatten med cirka 10 kronor fram till 2035. Främsta anledningen är demografisk.
Andelen äldre i samhället ökar, samtidigt som antalet svenskar i arbetsför ålder stagnerar. Stefan Ackerby, biträdande chef på SKL:s avdelning för ekonomi och styrning, efterlyser i Gefle Dagblad den 14/6 en bred diskussion om hur denna brännande framtidsfråga ska lösas. Fortsatt rationalisering i den offentliga verksamheten krävs, men också tydligare prioriteringar är av nöden. Det blir tuffa beslut som väntar, vilket SKL flera gånger förr försökt påtala.
Men hittills har politikerna generellt föredragit ducka bakom sina talarstolar och undvikit att ta diskussionen. Ur deras perspektiv är det knappast roligt att leverera obekväma besked som innebär nedskärningar, minskade åtaganden och större ansvar åt individen. Sådant brukar ju anses som rena skräcken i vår politisk kultur, där väljarna vant sig vid ett samhälle med synnerligen långtgående offentliga ingrepp.
Andra sidan av det klirrande myntet är dock denna: Även om svenska folkets skattetolerans alltjämt är remarkabel internationellt sett, finns rimligen en smärtgräns för hur mycket mer som är möjligt att plocka från arbetande människors plånböcker. Skulle exempelvis Alliansens RUT- och jobbskatteavdrag plötsligt ätas upp av skattechockande kommuner, är det inte osannolikt att det blir liv i luckan när vanligt folk upptäcker hur hushållsekonomins marginaler smälter ihop och krymper i accelererande takt.
Alltså måste vi börja prata allvar om vilken nivå som är godtagbar för den offentlig verksamheten, och vilka rågångar som politiken bör hålla sig inom. Nu finns i princip inga alls, egentligen existerar knappast ett helt från den politiska sfären oberoende svenskt civilsamhälle. Förvisso finns det massor av ideella föreningar och organisationer. Men idealiteten bygger i icke ringa grad på att stat, kommun och landsting ständigt pumpar in åtskilliga miljarder kronor i skattebidrag till det mesta mellan himmel och jord. Skälen är ofta behjärtansvärda. Man vill bland annat stödja kollektivt idrottande och kulturutövande, studiecirklar och samhällsengagemang på alla upptänkliga områden (i synnerhet de politiska partierna är väldigt duktiga på att finansiera sig skattevägen). Säg vilket intresse du har, samla ihop en liten grupp och alltid finns det något bidrag att hämta.
Det borde vara hög tid att göra upp med denna modell. Det är inte bara en kostnads- och prioriteringsfråga som rör bevarandet av välfärdsstatens kärna. Det ligger också ett egenvärde i att återupprätta ett starkt, självständigt civilsamhälle som står fritt från maktens inflytande och där särskilt vuxna människor så långt som möjligt kan axla ansvar för både sig själva och varandra.