”Offentlighetsprincipen har inte varit föremål för förhandlingar med EU, och kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap.” Glasklara ord ur Utrikesdepartementets informationsskrift "EU-avtalet" från 1994. Den gavs ut inför folkomröstningen samma år, då det politiska etablissemanget på jasidan - från moderater till socialdemokrater - bedyrade sin orubblighet om öppenheten. Och mer än så. Sveriges offentlighetsprincip (förklarad som ett "omistligt värde" under medlemskapsförhandlingarna av dåvarande Europaminister Ulf Dinkelspiel 1993) framställdes som något av ny exportvara. Visst var det ett problem att EU:s franskinspirerade myndighetskultur var så glad i hemligstämplar. Men med Sverige i unionen skulle vi aktivt arbeta för att modernisera spelreglerna och göra Europasamarbetet mer transparent.
Det finns inget skäl att misstro de från början goda intentionerna. Tyvärr ser vi med dagens facit i hand att EU-systemets tyngd och tröghet malt ner dem. Istället är det Sverige som gradvis anpassat sig till unionen, inte tvärtom. Förra veckan kom den stora smällen. Då röstade riksdagen igenom en lagstiftning som på ett svepande sätt ger myndigheterna möjlighet att hemligstämpla allt som kan misstänkas försämra internationella samarbeten och avtal där Sverige är deltagande part. I princip har en blank check utfärdats till byråkratin att låsa in handlingar som de behagar.
Bakom lagändringen, hårt kritiserad av bland andra Tidningsutgivarna och Journalistförbundet, står en bedövande politisk majoritet. Endast V och MP röstade emot. Heder åt dem, men nog är det märkligt inga kraftfulla röster till öppenhetens försvar höjts inom varken de borgerliga partierna eller från Socialdemokraternas sida. Offentlighetsprincipen har ändå gamla svenska traditioner och funnits sedan frihetstiden på 1700-talet. Den är ett fundament för att kunna granska makten, förhindra korruption, avslöja rättsröta och värna en sunt fungerande demokrati.
Sekretess kan absolut vara befogad, men då ska hemligstämpeln användas som ett välmotiverat undantag och inte utifrån rutinartad regelmässighet. Det är faktiskt chockerande att riksdagen antar en gummiartad lag som ger så stort utrymme för godtyckliga inskränkningar i medborgarnas rättighet att kontrollera den offentliga maktens verksamhet.
Offentlighetsprincipen är även utan EU:s försorg naggad i kanten. Journalistförbundet och fackförbundet ST larmade i söndagens SvD om att JO-anmälningarna mot svenska myndigheters ovilja lämna ut offentliga handlingar ökat dramatiskt de senaste åren. Ofta beror det på att tjänstemän i stat och kommun saknar grundläggande kunskap om vilka skyldigheter de har gentemot medborgarna. Vi bevittnar nu en tendens av att maktapparaten blir allt mer sluten för oss, samtidigt som den kräver allt större befogenheter att få insyn i våra privatliv. Det rimmar lika illa som det är oroande.