Voltaire, filosofen, tänkte inte enbart lärt, stort och vackert. Han skrev så många brev att man kan undra hur tiden räckte till för annan sysselsättning. Postgången gick över hela Europa, inte sällan med skvaller. En julidag 1734 avrundade Voltaire en försändelse med orden: "Nu måste jag sluta, ty det är det trettionde brevet jag skriver i dag".
Strindberg var också flitig med breven. Omkring 10 000 finns bevarade, publicerade i 22 tjocka band till eftervärldens fromma. "Jag är bara anträffbar i mina skrifter, ej personligen", skriver han 1908 till den tyske författaren René Schickele. Är man så produktiv vid skrivbordet som Strindberg, är det måhända ej konstigt om sällskapslivet får stå tillbaka. Ronald Reagan hann dock med att bli både Hollywoodstjärna och president i Vita huset, utan att hans karriär som brevskrivare led nämnvärd skada. Reagan verkade närapå leva genom sina brev. Han skrev med aldrig sinande lust och entusiasm till alla, kända som okända; familj, vänner, kollegor, journalister, höga statsmän, vanliga medborgare. Reagans kvarlämnade brevhögar är lika omfattande som Strindbergs. Ett fascinerande urval kan studeras i boken "Reagan: A Life in Letters".
Även i forntidens Egypten växlades brev. I Oxford finns en bit papyrus från en pojke som runt 200-talet före Kristus plitat ner följande rader till sin far: "Det var just fint av dig att inte ta med mig till stan. Om du inte tar mig med till Alexandria kommer jag inte att skriva ett enda brev till dig eller tala med dig eller ens hälsa på dig... Skicka efter mig, jag ber dig. Gör du inte det ska jag inte äta eller dricka, därmed basta!".
Vem skriver brev i dag? Det finns ju telefon, e-post, sms, twitter, facebook. De elektroniska kommunikationsformerna har tagit över på bred front. Vi ropar och hejar till varandra dagligen och stundligen genom den sekundsnabba cyberrymden. En ständig kakafoni av meddelanden som dyker upp, avläses, glöms, försvinner. Strindberg skulle förmodligen älskat vår digitala epoks enorma möjligheter att sprida eldfängda uppfattningar om stort och smått. Fast några tjocka brevbuntar av hans penna skulle vi då förstås inte haft kvar att botanisera i.
Personliga försändelser på papper med mer eller mindre omsorgsfulla formuleringar håller på att bli en sällsynt vara. Vykort får man knappt längre. De adresserade kuvert som anländer till min postbox innehåller nästan uteslutande räkningar. Skrynkliga får de gärna bli. Utvecklingen kan ingen hejda, brevåldern går mot sin obevekliga död. Inför framtidens invånare riskerar vi därmed att bli anonymare i konturerna, än tidigare århundrandens människor är för oss. Å andra sidan kanske statsapparatens tilltagande övervakningsnit och datalagringsiver löser det problemet.