Margot Wallström, frälsaren! Varför vägrar Socialdemokraternas ovilliga prinsessa ta hand om partiet och kungariket? Som S-traditionen bjuder ska man ju plikttroget ställa upp när rörelsen kallar. Men inte Margot. Efter Göran Persson har partiet istället fått nöja sig med en kantstött Mona Sahlin, en förvirrad Håkan Juholt och en stabilt tystlåten Stefan Löfven. Den verkliga stjärnan som alla drömmer om håller sig borta likt en inrikespolitikens Greta Garbo. Själv har jag länge funderat på vad som egentligen är grejen med denne mäkligt undflyende Margot. Vad har hon presterat som motiverar dessa närmast messianska förhoppningar? Hon har varit riksdagsledamot, biträdande civilminister, kulturminister och socialminister. Några avtryck på dessa poster gjorde hon väl knappast. Sedan blev hon EU-kommissionär i tio år och rodde i land ett komplicerat kemikaliedirektiv. Det minns jag tydligt. Men i övrigt? Säg det. Hon var i New York också, arbetade där med FN-rapporter om sexuellt våld mot kvinnor. Absolut inga oviktiga saker, inte alls. Men grundfrågan kvarstår: vad har hon som ingen annan har?
I ett ärligt försök att förstå läser jag Bengt Ohlssons nyutkomna porträttbok. Efteråt är jag lika undrande som innan. Oklart om det är för att Ohlsson gjort ett dåligt jobb. Eller om Margot, bortom sin obestridliga charm och intagande personlighet, inte har så mycket substans. Möjligen är det svaret på gåtan? Att hon är som en vit duk att projicera egna förväntningar på. Förväntningar som växer ju längre tid hon avstår från att stiga ned i den svenska politikens gråmelerande, kompromissfyllda vardagsverklighet. Där gör sig ändå inga frälsare. Ska myten hållas levande är det bättre att låta partiet fortsätta sukta och drömma.