Även om hans rykte fläckats på senare år genom korruptionsskandaler i kungafamiljen och ett personligt vidlyftigt leverne, så förblir Juan Carlos en odiskutabel demokratisk hjälte i Europas moderna historia. Efter inbördeskriget på 30-talet avskaffades den spanska monarkin av fascistdiktatorn Fransisco Franco, vars järnhårda styre plågade landet i decennier. Men i slutet av 60-talet bestämde Franco att monarkin skulle återupprättas efter hans död och prins Juan Carlos skulle då bli statschef.
Tanken var att garantera det fascistiska tyranniets framtid i Spanien. Juan Carlos ruvade på andra planer. När äntligen Franco lämnade jordelivet 1975, förklarade sig Juan Carlos som en konstitutionell monark utan politisk makt och verkade för en skyndsam demokratisering. Två gånger, 1978 och 1981, försökte fascistiska militärer slå tillbaka för att restaurera diktaturen. Juan Carlos vägrade att ha något med kuppmakarna att göra och tog rakryggat parti för demokratin. Hans insatser tryggade Spaniens transformering från en brutal förtryckarstat till ett normaliserat, fritt europeiskt land.
Exemplet Juan Carlos brukar ofta användas av rojalister som vill bevara kungahuset som en offentlig institution i samhället. Den konstitutionella monarkin fungerar som en samlande kraft i nationella krislägen, den utgör både ett skydd och ett stöd för demokratins frihetsvärden. Detta menar monarkins tillskyndare visade sig också i flera europeiska länder under andra världskriget. I Storbritannien blev kung George VI, vid sidan av Churchill, en oerhört viktig symbol för den engelska ståndaktigheten mot Hitler. På ett liknade sätt betydde Norges Haakon VII och Danmarks Kristian X mycket för att höja motståndsandan hos våra svårt utsatta nordiska brödrafolk under naziockupationen.
Iakttagelserna är i dessa fall helt riktiga.
Men det är ändå som att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål, när rojalisterna tar till demokratiska principargument i ivern att försvara resterna av ett i grunden odemokratiskt och förlegat statsskick. Ty monarkin är ingen försäkring för frihetliga samhällsideal, särskilt inte i pressade krislägen. Monarkin är ett institutionaliserat hasardspel. Spanien hade tur som fick en exceptionell gestalt som Juan Carlos på tronen. Storbritannien hade tur som fick den plikttrogne George VI när hans playboy till storebror Edward VIII abdikerade 1936.
En herrans tur faktiskt, eftersom Edward (sedan hertig av Windsor) beundrade nazisterna. "Det vore en tragedi för världen om Hitler förlorade makten", sa han till en amerikansk journalist sommaren 1940. Hertigen av Windsor kunde ta vår egen kung Gustav V i hand. I motsats till Storbritannien, Norge och Danmark hade Sverige ingen tur. Vi råkade ha en monark som sympatiserade varmt med Hitler och sannolikt hade blivit Tysklands lydiga marionett om Sverige ockuperats. Även den 1947 omkomne arvprinsen Gustav Adolf (pappa till dagens kung) var en djupt komprometterad nazivän.
Demokratin må ha många brister. Men att statschefen väljs i val är trots allt tryggare, säkrare och rättvisare än att denne ständigt ska slumpas fram inom en viss familj.