”Politik ist die Kunst des Möglichen", sa gamle järnkanslern Otto von Bismarck och enade Tyskland utifrån ett fragmenterat lapptäcke av småstater. Inför valet den 14 september finns goda skäl att påminna om Bismarcks paroll. Är politik det "möjligas konst" även i Sverige?
Valresultatet lär göra vårt partipolitiska landskap till en lika plottrig och svårmanövrerad historia som den tyska nationen var innan Bismarck tog tag i saken. Även om mätningar indikerar att Alliansen verkar spurta ganska bra på upploppet, är chansen att hänga kvar i Rosenbad väldigt osäker. Något alternativ som kan ta över existerar inte. De rödgröna blir måhända större än Alliansen rent matematiskt. Vad hjälper det? S, MP och V är en heterogen skara av stridande viljor, utan ens ett rudimentärt försök till gemensamt program. Dessutom handikappades de av att SD sannolikt får en förstärkt ställning som vågmästare i riksdagen. Som lök på laxen hotar eventualiteten att även tvingas hantera Schymans ytterkantsfeminister.
Att stackars orutinerade Stefan Löfven ska kunna bilda någon slags handlingsduglig regering av denna föga avundsvärda röra, tycks stå i paritet med uppgiften att be honom skapa ett akvarium av en kastrull fisksoppa. Om väljarkåren hindrar den traditionella blockpolitiken från att fungera, vad göra? Gnälla över folkets dumhet och beklaga demokratins tillkortakommanden? Men vräker väljarna spelet över ända kanske de faktiskt menar något med det; en signal av genomskådande, en önskan om moget statsmannaskap rent av? Enligt opinionsinstitutet Ipsos föredrar 36 procent av väljarna en blocköverskridande regering (DN 29/8). Det är rationellt.
Egentligen har ju S och M upphört att vara varandras huvudmotståndare, annat än retoriskt och maktegoistiskt. Jämfört med den djupa ideologiska klyfta som fanns mellan ärkerivalerna Bohman och Palme på 70-talet, står Reinfeldt och Löfven idag så nära varandra sakpolitiskt att de nästan kunnat tillhöra samma parti. Ur det vidare perspektivet har S och M sedan mitten av 80-talet varit bärare av samma reformagenda som liberaliserat och moderniserat Sverige. Ingetdera parti vill längre kännas vid radikala systemskiftesidéer, som socialistiska löntagarfonder eller en nyliberal omstöpning av välfärdsstaten. Bägge är pragmatiska teknokratpartier i mittfältet, som utvecklar systemet i takt med tiden för att kunna bevara det.
Nästa mandatperiod kräver lösningar på en rad tuffa utmaningar. Ett aggressivt Ryssland gör att Sverige måste få rätsida på försvars- och säkerhetspolitiken, snabbt och övertygande. Beslut behöver fattas om kärnkraftens villkor, utan tryggad energiförsörjning äventyras tillväxt och sysselsättning. Eländet inom bostads- och arbetsmarknaden pockar på strukturella reformer. Skolkrisen, sjukvården och integrationsbekymren är andra områden som står högt på dagordningen.
Har vi då råd att förlora fyra dyrbara år åt grälsjukt parlamentarisk kaos, halvmesyrer och utpressningspolitik från ansvarslösa småpartier? Knappast. Ungefär hälften av EU:s medlemsländer styrs av blocköverskridande regeringar, bland andra Europas ekonomiska motor Tyskland. Är politiken det möjligas konst där, kan också Löfven och Reinfeldt visa prov på det här.