Den omhuldade svenska modellen bygger på en maktbalans mellan arbetsgivarorganisation och fack. Mellan stora, starka företag och fackförbund med breda underlag kan samförstånd uppnås och avtal undertecknas. Det svenska samhället och arbetslivet ser dock inte längre ut som det gjorde 1938 när Saltsjöbadsavtalet kom till, eller ens som på 1970-talet när las och mbl författades. Visst finns stora, starka företag men de utgör en försvinnande liten del av företagen i Sverige. Faktum är att nära tre fjärdedelar (74 procent) av svenska företag är enmansföretag. Enligt statistik från Ekonomifakta (2013) har 99,4 procent av företagen i vårt land färre än 50 anställda.
Fackens rättigheter har dock inte förändrats i takt med företagens (arbetsgivarnas). Företagare har också möjlighet att organisera sig, men det är alltid företaget som sådant som är i skottgluggen.
Sekos konflikt med Almega, som företräder Veolia, handlar om ett tak på antalet timmar som får täckas av timanställda, samt att dessa efter ett år ska erbjudas tillsvidareanställning. Strejken utbröt för två veckor sedan, innebärande inställda tåg i Öresundsregionen. I förra veckan ökade Seko trycket genom att varsla bland andra medlemmarna på Kustpilen i Östergötland och Småland om strejk den här veckan, samt på Stockholms pendeltåg – med start på midsommarafton. Hela LO (ca 1,5 miljoner medlemmar) ställer sig bakom Sekos ”kamp”. Hotell- och restaurangfacket och Kommunal har därtill varslat om sympatiåtgärder. HRF:s varsel gäller anställda som jobbar med catering till SJ:s tåg. ”Om varslet utlöses kan det bli ganska tomt i hyllorna i SJ:s restaurangvagnar”, skriver HRF på sin hemsida. Kommunals medlemmar ska sluta städa på universitetssjukhuset i Lund. Så jobbar kollektivet.
Alliansregeringen har vurmat för den svenska modellen minst lika starkt som tidigare S-regeringar. Och lik en oberörbar skänk från ovan har strejkrätten tillåtits växa till absurda proportioner som mer handlar om maktdemonstration än enskilda medlemmars rättvisa anställningsvillkor. Därför var det förvånande att Christer Nylander (FP), arbetsmarknadspolitisk talesperson, skrev på Aftonbladets debattsida att det är dags att börja tala om en proportionalitetsregel i svensk strejkrätt. Seko-konflikten riskerar förtroendet för modellen, menar Nylander.
Oj, åkte den utstickande hakan på spö direkt! Torbjörn Larsson, avtalssekreterare LO, skrev att Nylander förslag ”bryter mot mänskliga rättigheter”. ”LO kan aldrig acceptera Folkpartiets och därmed Alliansens kraftiga attack mot strejkrätten” (Aftonbladet 12/6). På Twitter idiotförklarades Nylander snabbt, ”pöh, tror han de vinner valet nu eller?”. Moderaten Tomas Tobé skyndade sig ut på samma forum och bedyrade sitt partis trohet till strejkrätten.
Hur vågar FP? Den fackliga makten är vida känd och FP blir en lus för LO-klacken att krossa. Därför är Nylander och FP modiga. Sekos och LO:s maktdemonstration har sprängt orimligheternas gränser nu och långt innan dess.