Det snurras om samarbetsproblem, missnöje och amatörism i organisationen. Rader av politiska tjänstemän vill sluta eller har redan gjort det. Ett femtontal riksdagsledamöter har förklarat att de inte söker omval. Kritik vädras mot partisekreteraren Kent Persson, det läcks flitigt om dennes påstådda tillkortakommanden. Vad ska man tro? En sak är i vilket fall klar. Internt verkar inte Moderaterna må direkt jättebra just nu. Och detta när man borde vara supertaggade och rejält sammansvetsade inför valrörelsen.
I potten ligger ju den blytungt vägande historiska chansen att vinna en tredje mandatperiod i rad åt en borgerlig regering. För Sverige något helt exceptionellt. Mellan skål och vägg hörs dock röster som på förhand mer eller mindre gett slaget förlorat. Om en sådan mentalitet sätter sig är det förstås förödande. Lika lite som Rafael Nadal kan gå in i en Grand Slam-final och misstro sig själv, kan ett parti gå till val med en kampanjorganisation präglad av splittring och hängande huvuden. "Gladast vinner" sa Allianskollegan Maud Olofsson inte utan skäl 2006. Det tål att påminnas om, men stämningsläget har väl inte blivit muntrare av affären Gunnar Axén.
Mot bakgrund av anklagelserna om sexuellt ofredande beslöt han att dra tillbaka sin riksdagskandidatur. Efter att Gunilla Carlsson meddelat att hon lämnar både regering och riksdag, har Moderaternas nomineringskommitté i Östergötland därmed tvingats stryka ännu ett tungt namn på 2014 års valsedel. Så varför inte lyfta upp Finn Bengtsson istället? En smula annorlunda M-riksdagsman än de gängse i apparaten, har som läkare en civil karriär att falla tillbaka på, är inte beroende av politiken som födkrok och har råd att vara mera självständig i ett annars hårt toppstyrt parti. Han kunde nog bidra till den vitalisering och mentala uppryckning som M uppenbart behöver.