Jönköpings kommun överväger att införa ett särskilt "mobilstöd". Barnfamiljer som långvarigt lever på socialbidrag ska få 150 kronor extra i månaden per barn över elva år, för att barnen ska kunna ha mobiltelefoner.
Förslaget är rimligen en effekt av den långdragna debatten om barnfattigdom, och ringar in svårigheterna med denna diskussion.
Det finns till exempel ensamstående, lågavlönade föräldrar som inte får socialbidrag men som ändå inte anser att de har råd att ge barnen mobiltelefoner. Ska de också få mobilbidraget?
Det finns familjer som har råd, men som av andra anledningar inte vill ge barnen mobiler. Ska dessa barn kunna anmäla sina föräldrar till socialen?
Det finns invandrarfamiljer som lever på socialbidrag och som varje månad skickar alla pengar de kan avvara till släktingar i hemlandet. Ska dessa familjer tvingas att ge barnen mobiler, eller får de skicka mobilbidraget till anhöriga?
Barn i Sverige har rätt till kostnadsfri skola, sjuk- och tandvård, och om deras föräldrar lever på socialbidrag ska pengarna täcka mat, hyra, kläder och litet annat. Att därutöver slå fast att mobiltelefon är en mänsklig rättighet för alla över elva år är orimligt, särskilt i ljuset av att vissa bidragsförsörjda föräldrar på grund av missbruk eller andra problem prioriterar bort sådant som att köpa frukost till sina barn.
Det är fritt fram för de kommuner som vill höja socialbidragsnormen för barnfamiljer att göra det, men de bör inte öronmärka pengarna till mobiler. Det är paternalistiskt och samtidigt löjeväckande att prata om mobiltelefoner när det finns barn som inte får någon annan mat än skollunchen eftersom deras föräldrar lägger socialbidraget på fel saker.