”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig - speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”. Sagt och gjort.
Mjölnarsonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial. Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.
Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.
Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.
Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i ”Wealth of Nations” (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”. Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.
Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen. Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar.
För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken. Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier.
I boken ”Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris” (1984) skrev han: ”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige... Det har ju på något sätt blivit populärt att ’äta’ den fria företagsamheten idag... Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”