Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert Putnam är världsberömd för sina teorier om socialt kapital och dess betydelse för ett gott samhälle. Socialt kapital kan sägas vara förtroende mellan medborgare samt mellan medborgare och samhällsinstitutioner. Det är grunden för en fungerande demokrati. Deltagande människor är mer toleranta, mindre misstänksamma och mer nätverkande, menar Putnam. Som hans svenske kollega professor Leif Lewin beskriver det, ”för den moderne, demokratiske medborgaren blir därigenom adressboken viktigare än plånboken” (SvD 13/3 2006).
1993 släppte Putnam boken ”Bowling Alone” (2000) med tesen att det sociala kapitalet i USA håller på att krackelera. Resonemanget stämmer även på Europa. Familjer löses upp, grannar umgås inte längre och föreningslivet förtvinar (folk spelar inte bowling tillsammans längre). ”Den moderne medborgaren är den ensamme medborgaren”, skriver Lewin. Bowla gör vi mest på egen hand via tv-spel.
För politiken får detta konsekvenser. Tydligt är medlemskapsraset i partierna, men också att misstron mot politiker ökar. Samtidigt är individualismen en följd av det heterogena samhällets modernisering, där vi träffas mer på nätet än på gatan eller i föreningslivet. Ska vi backa bandet? Självklart inte, utvecklingen måste alltid gå framåt.
Därmed inte sagt att bieffekten - ett försvagat socialt kapital och civilsamhälle - inte är ett problem.
De nordiska länderna har präglats av hög social tillit, mellan medborgare och deras relation till offentliga institutioner. Men nu sjunker tilliten, bland framför allt yngre personer. Av oro för detta skrev nio politiker, fackföreträdare och forskare inom Arenagruppen en debattartikel i DN igår. Ibland inträffar händelser som ställer höga krav på "medborgerliga insatser". Arenaförfattarna tar den omfattande skogsbranden i Västmanland som ett exempel. Översvämningar, energistörningar och kollapsade IT-system är andra fullt tänkbara scenarier då människor kommer att behöva förlita sig på varandras insatser.
Problembilden stämmer. Men det oslipade lösningsförslaget förvånar: att staten ska gripa in och införa ”en allmän, obligatorisk medborgartjänst” för alla mellan 18 och 24 år. En slags värnplikt för samhällsansvar. ”Hur löser vi pliktfrågan i dagens individualiserade och globala samhälle?” undrar artikelförfattarna. Deras svar: statlig tvångstjänstgöring.
Det är en tankevurpa. Civilsamhället stärks inte av staten. Tvärtom. Det är kraften i civilsamhället som gör statens ställning och legitimitet starkare. Vårt sociala kapital behöver stimuleras, men grunden för det är att människor känner sig delaktiga. Arbete och bostad är en grundförutsättning; fattas detta människor, hur ska de då känna sig som en del av och få förtroende för samhället? För att citera Putnam, den stora demokratin beror på den lilla.
Skattenivåerna har också betydelse. Välfärden ska fungera, men höga skatter verkar också demoraliserande för civilsamhället. Vi vänjer oss vid och förutsätter att det offentliga sköter alla oklarheter och orättvisor – det har vi ju betalat för. Ideellt arbete och generositet blir mindre intressant, eller kanske omöjligt, när en stor del av lönen har dragits i skatt.
Människors basala behov som gör dem till ekonomsikt och socialt självständiga och fria individer stärker civilsamhället. Lösningar för att nå det, borde Arenagruppen fundera över.