Det ser ut att bli ett pinnhål uppåt för Linköpings kommunalråd Lena Micko. Inför den stundande S-kongressen tycks hon ha goda chanser att få en ordinarie plats i partiets verkställande utskott. Sedan tidigare är Lena Micko VU-suppleant och ett ytterligare avancemang är sannerligen inte betydelselöst. Att vara ordinarie ledamot innebär att tillhöra S-toppens inre kabinett med makt att verkligen kunna göra skillnad gällande politikens utformning, eller i hanteringen av uppkomna krissituationer (något som S knappast varit förskonat från under senare år). Och inte minst: om det blir maktskifte 2014 är ordinarie VU-ledamöter att betrakta som självskrivna aspiranter på ministerposter i regeringen. Så vem vet vad framtiden har i sitt sköte?
I vilket fall skulle en tyngre position för Lena Micko näppeligen vara till skada för dagens vilsna och sargade socialdemokrati. Hon är resultatorienterad och pragmatisk, en skicklig politisk hantverkare som kan få saker gjorda. Hon har gedigen erfarenhet av kommunsektorn och ger ett tilltalande intryck i tillväxt- och infrastrukturfrågor. Dessutom har Lena Micko funnits i kretsen kring Mona Sahlin, alltså den falang som varit inriktad på medborgerlig egenmakt och förnyelse i liberalare riktning. Sahlin maldes ju tyvärr ner av partiets traditionalister, vilka till icke ringa del bär skulden för Socialdemokraternas förlorade anseende och relevans i många väljares ögon.
Dock behöver Sverige en slagkraftig opposition som håller regeringen på tårna och kan vitalisera debatten. I Stefan Löfvens försök att återge partiet fotfäste kan säkert Lena Micko spela en viktig roll. Men då måste hon också förmå ta ett större utrymme i offentligheten än hittills, höja rösten så den hörs tydligare på det nationella planet. En Linköpingspolitiker av hennes kaliber har allt att vinna på att våga utmana mera.