Så är det. Sveriges samarbete med Nato vilar på två hörnpelare:
partnerskapet inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (informationsutbyte, säkerhetspolitisk dialog)
medlemskapet i partnerskap för fred
Samtidigt (1): Överbefälhavare Sverker Göransson förkunnar att Sverige kan försvara sig mot ett angrepp mot ett begränsat mål i ungefär en vecka. Samtidigt (2): Uppgraderingen av Jas Gripen till SuperJas och säkerställandet av ett avancerat stridsflygssystem beräknas kosta ungefär 35 miljarder kronor. (2013 slukar försvaret 42,2 miljarder kronor, 1,2 procent av BNP).
Jag fortsätter att botanisera bland försvars- och säkerhetspolitiska fakta och landar i slutsatsen att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Vi har ju redan halva inne. Steget från den säkerhetspolitiska doktrin som gäller i och med medlemskapet i EU till Natofördragets artikel 5 (en för alla, alla för en) är kort.
Sveriges samarbete med Nato är inte nytt. Det förekom under det kalla krigets dagar. Svenska politiker visste att demokratierna i väst inte skulle sitta och rulla tummarna om Sovjet angrep Sverige.
Försvarsberedningens ledamöter sitter och klurar. En första rapport är att vänta till sommaren. Vågar någon av ledamöterna – Staffan Danielsson (C), Linköping, är en, Torbjörn Björlund (V), Norrköping, är en annan – yppa något annat än det kategoriskt desperata ”Nej!” så snart frågan om svenskt medlemskap i Nato aktualiseras?
Handels och arbetsmiljö
Otrygga anställningar. Låg bemanning. LO-facket Handels kartläggning av arbetsförhållandena inom detaljhandeln bekräftar bilden av handeln som en arbetsplats där många tvingas arbeta under pressade villkor. Carina Tollman, försteombudsman hos Handels avd 16 i Linköping, säger så här i ett pressmeddelande: ”Många arbetsgivare använder tyvärr hela tiden minimal bemanning för att spara pengar.”
Ljuspunkt: Fler skriver in sig som medlemmar i Handels. Ju fler medlemmar, desto starkare fack, och därmed större möjligheter att påverka.