”Det började med en känsla av sommarlov. När Maigret steg av tåget badade halva stationen i Antibes i ett solsken som var så bländande att man bara uppfattade människorna som skuggor som rörde sig. Skuggor i halmhattar, vita byxor, tennisracketar. Det surrade i luften. Palmer och kaktus kantade kajen och en flik av blått hav skymtade bortom lampfabriken. Ögonblickligen kom någon framstörtande.
– Det är väl kommissarie Maigret? Jag känner igen er tack vare ett fotografi som stod i tidningen.”
Så inleds "Liberty Bar", en av George Simenons många historier om Parisdetektiven Jules Maigret. Han har denna gång lämnat sitt inrökta tjänsterum vid Quai de Orfévres och fått i uppdrag att utreda ett mord på Rivieran. Offret är en rik australiensare som hittats nedgrävd i sin egen trädgård. Två kvinnor sitter häktade, misstankarna är graverande, men när Maigret granskar saken...
"Liberty Bar" är en tidig bok i serien, skriven 1932. Jag fann mitt exemplar på Röda korset. Pris: fem kronor. Snacka om fynd. Utomlands är och förblir Maigret en gigant. I vårt annars deckartokiga Sverige är nytryck sällsynta. Fast varför klaga? En del av nöjet är att leta upp gamla Maigretfall bland dammiga antikvariatshyllor. Av Simenons dryga sjuttio Maigretböcker översattes merparten på utmärkt svenska under efterkrigstiden, det är bara att ge sig ut och snoka.
Mycket av tjusningen i dessa berättelser är det specifikt franska. Atmosfären och miljöerna tecknas med en utsökt blandning av poesi och realism. För att inte tala om maten, vinet, ölen (det äts och dricks åtskilligt när Maigret är i farten). Med snabba, precisa beskrivningar av en bakgata, ett torg eller en enklare restaurang målar Simenon upp scener som blir näst intill fysiskt påtagliga i dofter och ljud. Men bäst är böckernas djupa humanism. Maigret är definitivt ingen stormig Gunvald Larsson, utan ständigt lika lugn och trygg. Brotten löser han genom psykologisk inlevelse. Paragrafryttare är han inte heller. Lagens snäva bokstav får ofta ge vika för en högre rättvisa, menad att återställa tillvarons mänskliga jämvikt där något gått förfärligt fel.
Herbert Tingsten har träffande fångat Maigret i följande rader: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.
Hos Hjalmar Gullberg var Apollon en herde, bosatt i ett tessaliskt stall. Hos Simenon röker den förklädde guden istället pipa på ett trivsamt fik innan han för sin flock i vall. Vi borde utbilda fler såna poliser, tycker jag.