Uttrycket "medeltida" används ofta som ett slagträ när någon vill hänvisa till religiös dogmatism, vidskepelse, kvinnoförtryck, våldsamhet eller teknologisk och vetenskaplig stagnation. Det intressanta är att fackhistoriker aldrig har delat denna populära uppfattning om medeltiden. Den föreställningen härrör i stället från renässansen, men har vunnit sådan styrka att den verkar omöjlig att rubba. För renässanshumanisterna på 1300- och 1400-talen var det nödvändigt att porträttera tiden mellan Västroms fall 476 e.Kr. och sig själva som ett intellektuellt ödeland. Bara så kunde de egna falska anspråken på att ha återupptäckt antikens prakt underbyggas.
I dag lever den nedlåtande synen på medeltiden kvar framförallt på grund av att historien uppfattas som en linjär process av konstant och ostoppbar utveckling. Kort sagt: Eftersom 1200-talet inträffade före 1600-talet måste det senare ha varit en mer behaglig tid att leva i.
För det är inte så att det saknas försök att rentvå medeltiden. Förutom att det i den vanliga historieskrivningen saknas stöd för alla de fördomar som drabbat denna långa epok kommer det titt som tätt böcker med det uttryckliga syftet att uppvärdera medeltiden. För svensk del försökte professorn i idé- och lärdomshistoria Johan Nordström redan på 1920-talet göra just det. På senare tid har historiedocenten Michael Nordberg med sin bok "Den dynamiska medeltiden" ansträngt sig för samma sak.
Så vad säger historikerna egentligen om medeltiden? Utan tvekan var århundradena innan och efter Västroms fall mycket turbulenta. Den statsbildning som upprätthållit ordning föll genom inre och yttre tryck sakta samman. Våldsmonopolet förflackades, handeln förföll, städerna avfolkades och befolkningen minskade. Men att tillskriva detta kaos till hela perioden fram till 1500-talet är inget annat än kronologisk mobbning. Medeltiden är i stället på många sätt en blomstringsperiod.
Teknologiskt utvecklades jordbruket mer under medeltiden än under hela antiken. Landvinningar som hjulplogen fick fäste då slavekonomin försvann. Kristendomens och germanernas intåg i Västeuropa gjorde att synen på kroppsarbete förbättrades. Det intellektuella livet kunde ägna sig åt annat än filosofi och krigsutrustning. Efter 1200-talet utvecklades jordbruket knappast något innan mekaniseringen på 1800-talet.
Kyrkans grepp om människan var betydligt mindre under medeltiden än under de påföljande århundradena. Högmedeltidens pragmatiska syn på religion förbyttes sakta till ökad intolerans mot oliktänkare, och kulminerade i 1600-talets långa religionskrig. Det är förvisso sant att medeltidens lärda ansåg att jorden stod i universums centrum. Men detta var ingalunda en frukt av institutionaliserad vidskeplighet utan ett arv från Aristoteles.
Medeltiden är en sådan lång period att det är omöjligt att ge den ett enhetligt omdöme. Men något kompakt mörker rådde inte. För den som låter sig hänföras av historiens långa perspektiv framstår snarare tiden mellan 1400-talet och 1800-talet som en nedgångs- eller stagnationsperiod för levnadsstandard, religiös tolerans och teknisk utveckling.