Ryssland skickar in tungt beväpnade soldater i östra Ukraina, enligt samma "smygmodell" som vid annekteringen av Krim tidigare i år. Det tycks som Putin är beredd att slita loss ytterligare en bit av landet. Förmodligen är ambitionen att upprätta en från Kiev skenbart "oberoende" separatistisk republik, i realiteten under Kremls överhöghet. "Något har gått sönder" lyder Socialdemokraternas mantra i valrörelsen. Så är det. Med buller och bång har den europeiska säkerhetsordningen slagits i kras.
Fast detta oerhörda är inte vad S menar. Utan istället en diffus anklagelse om konsekvensen av Alliansens välfärdspolitik! 100 år efter första världskrigets utbrott, och 75 år efter det andra, tvingas vi ånyo bevittna hur en aggressiv stormaktsgranne bedriver erövringskrig i Europa. Ändå föredrar de svenska partierna helst att tala till väljarkåren om annat. Kanske är vi "fredsskadade" efter 200 år av icke-krig och därför inte förmår att greppa vad som egentligen sker.
Kanske vill inte Alliansen prata så högt om saken, eftersom det blottar regeringsansvaret för en svensk försvarsmakt som knappt längre finns. Kanske anser även S att det är en pinsam fråga, då också försvarspolitiken åskådliggör hur kroniskt splittrat det egna rödgröna alternativet är. Nato vore väl åtminstone rimligt att ta upp till diskussion? Alliansen och S är nu eniga om att ytterligare närma sig demokratiernas försvarsorganisation. Ett nytt avtal mellan Nato och Sverige har precis beslutats, som innebär att Natostyrkor ges rätt att öva och ingripa på svenskt territorium vid krissituationer. Finland går samma väg.
Ett ringa myrsteg återstår till fullvärdigt Natomedlemskap. Bra, tjänstefel annars. Men vilka partier basunerar ut detta på gator och torg? I praktiken ser det ut som våra politiker, bakom kulisserna, håller på att förbereda sig för en hotade, skarp konflikt som kan drabba Sverige. De önskar bara inte förbereda sina egna väljare på dessa obehagliga eventualiteter. Trots att det är valrörelse. Eller just därför.