Har du som student råd att köpa dig en egen etta för dryga miljonen? Grattis. Då slipper du köa, snurra runt i hyreskarusellen, kan glömma svartkontrakt, undvika att tvingas sova i kompisarnas soffor, eller i värsta fall tälta. Inför varje terminsstart i de större universitets- och högskoleorterna är visan densamma. Bostadsbristen gör livet surt, mängder av studenter jagar nervöst tak över huvudet. Då är det bra att ha burgna föräldrar som kan ställa upp med pengar.
I tisdagens Corren rapporterades om hur priserna på små lägenheter stigit kraftigt i Linköping. Det är trycket från studenterna som driver upp köpeskillingen på mindre bostadsrätter. En etta på 28 kvadratmeter i Hejdegården såldes nyligen för 1,2 miljoner kronor. Linköpings bostadsmarknad börjar bli lika febrigt överhettad som i Stockholm. För dem som inte haft turen att födas i en kapitalstark familj blir bandagen allt hårdare.
Just exemplet Stockholm är symptomatiskt. 80 000 studenter och bara 12 500 studentlägenheter. Lösningen, om det är rätt ord, är att studenterna tränger ihop sig så tätt att sanitetsproblemen tilltar och förvärras. DN hade i måndags en larmartikel om hur Stiftelsen Stockholms studentbostäder brottas med en formidabel invasion av vägglöss i trångboddhetens spår. Samma bekymmer finns även på andra håll i landet. Enligt Anticimex har vägglössen ökat markant de senaste åren. Det är som om Lubbe Nordströms gamla Lort-Sverige gjort comeback.
Studenternas föga avundsvärda situation är bara en sida av bostadspolitikens haveri. Sverige tillhör de länder som urbaniseras snabbast i EU. Människor söker sig till expansiva städer för att få arbete, utbildning, större socialt umgänge, ökade livschanser. Det är i grunden en positiv utveckling som förbättrar ekonomin och välståndet. Men bostadsbristens elände utgör en starkt hämmande faktor för tillväxtdynamiken. Alliansregeringen försöker göra en hel. Minska regelkrånglet, förkorta planprocesserna, underlätta andrahandsuthyrningen, sänka reavinstbeskattningen och så vidare. Utmärkt.
Ändå skyr samtliga riksdagspartier att ens nudda vid det överskuggande strukturfelet: hyresregleringen anno 1942, eller bruksvärdessystemet, som skapat vad nationalekonomen Assar Lindbeck kallat "en 70 år lång katastrof". Den politiska regleringen har effektivt förstört samspelet mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden, gjort nyinvesteringar olönsamma, underblåst handeln med svarta hyreskontrakt och drivit upp priserna på bostadsrätter till absurda nivåer i attraktiva orter.
En successiv övergång till marknadshyror vore det enskilt bästa botemedlet för att häva obalanserna och öka tillgången på bostäder i alla prislägen. Men sådant tal är fortfarande tabu i såväl riksdag som regering. Ytterst kan vi tacka dem att vägglössen sprider sig. Och var lycklig du som har tillräckligt med pengar att köpa dig fri från bekymren. Många andra kan det inte.