Navigare necesse est, sa den gamla romaren Pompejus. Visst hade han rätt. Att segla är nödvändigt. Själv tar jag nu semester i fyra veckor och beger mig till Västkusten för att lätta ankar. Där är mitt ursprung, var jag än gör och befinner mig finns ständigt en själens längtan till Särö, Marstrand, Vinga. Antagligen är det obotligt. Ty behovet av saltstänkt bris och rullande vågor lämnar nog aldrig någon som växt upp i nära kontakt med havet och skärgården.
Bara denna underbara upplevelse att kasta loss och i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen, omsluten av blåa ytor så långt blicken når.
Jag tror att det i grunden är uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, att bryta sig fri. Få andra situationer bjuder heller på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att ge sig ut till sjöss med vindfyllda segel. Sjölivet är för många svenskar mer än ett ordinärt fritids- och semesternöje. Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade vardagslunken. Ett tillfälle att för en stund kapa förtöjningarna till stämpelklockor, amorteringar, näsvisa myndigheter och låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.
Egentligen är båtfolket medborgare i en särskild nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower - om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle. Kanske är vi potentiella femtekolonnare i den svenska staten, kontrollerad av en politisk klass som med lagstiftningsmakt, våldsmonopol och konfiskatoriska skatter anser sig äga rätten att lägga snart sagt allt under sin domvärjo. Tänk om människor, vana att sköta sitt roder även i styv kuling, börjar resa krav på att vilja vara sin egen kapten även på landbacken? Hoppas kan man ju alltid som liberal. Så hissa fler segel!
Skepp o´hoj, vi syns om en månad.