Mest påtagligt: Det nya tilltalet från Socialdemokratins nya frontfigurer Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Visst var kritiken mot högerregeringen närvarande i talen, men partiets nya radarpar lade större vikt vid och pekade på Socialdemokraternas vägval. Inget för den som helst ser demagogiskt högljudda slagordmaskiner på bakom talarstolarna på 1 maj.
Jag gillar Löfvens och Anderssons oftast resonerande tilltal. De vill dialog hellre än konfrontation, och jag är övertygad om att många i-valet-och-kvalet-väljare känner sympati för detta tilltal. Samtidigt drar de sig så klart inte för att framhålla alliansregeringens dokumenterade tillkortakommanden.
Socialdemokratin präglas just nu av en inre harmoni. Så långt inre harmoni i möjlig i en så spretande organisation som ett politiskt parti. Vidare, och viktigast av allt, finns medvetenheten om att växande opinionsstöd idag inte säger något om de vindar som blåser i september 2014. Men tiden fram till valet ger partiet en möjlighet att i någorlunda lugn och ro mejsla ut den politik som förhoppningsvis resulterar i att Stefan Löfven blir ny statsminister 2014.
Mer än ett embryo till denna politik existerar, här ryms allt från akuta insatser till att begränsa arbetslöshet och utslagning till mer övergripande grepp, typ det innovationspolitiska råd som Stefan Löfven argumenterade för i går.
Sverige skriker efter en långsiktigt hållbar närings- och innovationspolitik, i syfte att möta den hårdnande internationella konkurrensen och hävda Sverige som en ledande tillväxt- och välfärdsnation. Jag ser ingen politiker som är bättre rustad än Stefan Löfven att gå i spetsen för denna nödvändiga politik.
Inre harmoni, javisst, men inga tecken på storhetsvansinne inom det stora oppositionspartiet. Det bådar gott, och nu kan och måste Socialdemokratin fortsätta att bygga allianser och framför allt etablera en konstruktiv dialog med forskning, fack, näringslivet, med mera.