Talmannen har gett Stefan Löfven uppdraget att bilda regering. Vilket var väntat. Knäckfrågan är vad som väntar sedan. Klurigt läge råder. Vi är vana vid att något av de traditionella blocken vinner eller förlorar. 2014 har inget av dem vunnit. Valet har bara en segrare: SD - som övriga partier, på goda grunder, inte vill ta i med tång.
Löfven har hamnat i positionen som regeringsbildare därför att Alliansen tappat röster, inte därför att den rödgröna sidan lyckats övertyga väljarna om sin egen förträfflighet. Jämfört med valet 2010 är summa summarum för de rödgröna plus minus noll. Något förändringsmandat bort från de övergripande linjerna i Alliansens politik finns inte. Löfven var snabb att fatta dessa realiteter när han kvickt kastade Vänsterpartiet ur koalitionsleken. Med Jonas Sjöstedt ombord på regeringsskutan hade det också varit omöjligt att ens försöka rekrytera stöd från C och FP. Egentligen håller dessa Allianspartier Löfven som gisslan nu. Utan borgerligt stöd är Löfvens framtid som statsminister blek, och hittills har hans utsträckta hand över blockgränsen mötts av isande kyla.
Ett smart drag för att tina upp låsningarna borde vara att offra även Miljöpartiet. I relation till de högt ställda förväntningarna floppade MP stort i valet. Rationellt sett har Löfven inga fördelar av att binda sig vid en grönradikal parter i regeringen, som både ideologiskt och på många avgörande sakpolitiska områden står Socialdemokraterna fjärran. Däremot om Löfven placerar MP utanför Rosenbad tillsammans med V och istället kör solo, har S genast ett mycket bättre utgångsläge för att locka några av Allianspartierna till en uppgörelse vid förhandlingsbordet.
Löfven måste antagligen bjudas på S-godis som höjd a-kassa och sjukpeng. Men i utbyte kan borgerligheten få mycket annat och icke minst: kunna blockera avvikelser från den tillväxtvänliga mittenkurs som väljarna i grunden önskar. Det kan vara värt priset för att låta Löfven överleva som statsminister på sin bräckliga S-farkost, och faktiskt strategiskt bädda för en reformstark borgerlig regeringscomeback 2018. Alternativet nyval vill ändå knappast något parti, inte ens SD trots Jimmie Åkessons skrämskott, få skulden för att driva fram.