I går höll Omar Mustafa sin första pressträff sedan han tvingades lämna partistyrelsen i S. Och vad han levererade var rena politiska dynamiten som exploderade rakt i ansiktet på Stefan Löfven. Om sitt kontroversiella engagemang i Islamiska förbundet sade sig Mustafa inte ha något att skämmas för. Han hade blivit utsatt för ett islamofobiskt drev, som dels kommit inifrån partiet och dels eldats på av utomstående krafter. Hans redogörelser för allt han sagt och gjort hade dock godtagits av partiledningen. Beskedet skulle varit glasklart: "Omar, du har inte gjort något fel".
Men sedan orkade inte S-toppen hålla ut i stormen. Istället för att försvara honom blev det kicken då "partiledaren hellre vill prata om jobb". Oavsett vilken tilltro vi sätter till Mustafas version, blir bilden av S knappast vackrare. Efter Juholtkaoset skulle Stefan Löfven stå för en återgång till ordning, kompetens och trygghet. Mustafa-affären är Löfvens första kris och i detta viktiga test av ledarskapsförmågan är resultatet elände.
Ingen fast hand har funnits kring rodret när vågorna plötsligt gått höga, besättningen börjat bråka och skeppet krängt. Kaptenen och hans befäl på kommandobryggan framstår nu bara som valhänta och harhjärtade. Turerna kring Omar Mustafa blottlägger först och främst ett parti som är fortsatt dysfunktionellt. Löfven vill prata jobb. Men frågan de flesta måste ställa sig handlar snarare om Socialdemokraternas duglighet som regeringsalternativ.