Säg facklig–politisk samverkan och unga jobbare gnäggar högt av förtjustning. Nä. Knappast. Begreppet existerar inte annat än hos insuttna partibo(S)sar och ärrade LO–funktionärer som slogs på barrikaden när kollektivanslutningen ansågs lika självklar som Hylands Hörna. Så är det. Vilket Karl–Petter Thorwaldsson och övriga i LOs nya ledning verkar fatta. Därför heter det nu att LO måste inta en självständigare roll i förhållande till Socialdemokratin. Ungefär som jag formulerade saken vid 90–talets början.
LO:s förslag från i våras att tillfälligt nonchalera det så kallade saldomålet – överskottsmålet för den offent-liga sektorns finansiella sparande – för att åstadkomma en lånefinansierad, jobbskapande expansion, visar att organisationen menar allvar. Socialdemokraterna och Moderaterna betraktar som bekant överskottsmålet och statsbudgetens övriga ramverk som ett av de budord som Mose tog emot på toppen av Sinai berg.
Ett LO som binder sig nära Socialdemokraternas rygg vissnar och förtvinar. Ska LO–facken överleva måste de agera i första hand som fackföreningar, inte som annex till ett politiskt parti. Vilket inte betyder att de två slokande storheterna vänder varandra ryggen. I viktiga och grundläggande frågor fortsätter de att stå nära varandra.
Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna fortsätter att vara det överlägset största partiet bland LO:s medlemmar. Samtidigt, i takt med att arbetsmarknaden förändras/marknadsfieras, fortsätter LO–facken att tappa medlemmar och rekryteringen av nya fackliga aktivister går tungt.
Fortsätt så, tackLOs förslag till omläggning av den ekonomiska politiken visar att LO–facken vågar och orkar stå på egna ben, utan att bekymra sig om vad S–ledningen tycker. Fortsätt så, tack.