"Jag blir på riktigt ledsen över personer som ger sig in i politiken för att förhindra, försvåra och förbjuda. Vad ÄR problemet med att människor inte ska vara hänvisade till monopol och offentlig sektor?" Så skrev en av mina vänner på Facebook i går. Anledningen var LO:s förslag, lanserat på DN Debatt, om hårt reglerade och korporativistiskt kontrollerade "samhällsbolag". Det är fackföreningsrörelsens alternativ till privata aktörer inom vård, skola och omsorg. LO-kongressen beslutade ju förra året om att "non profit" ska råda inom dessa verksamheter. Hur denna princip skulle omsättas i praktiken visste ingen då. En utredning tillsattes i LO-borgen. Och nu vet vi alltså.
Dessa "samhällsbolag" vore liktydigt med en kvävande tvångströja på välfärdsutvecklingen i Sverige. De senaste två decennierna har tusentals nya tjänsteföretag i välfärdsbranschen skapats. De sysselsätter över hundratusen människor, vars service efterfrågas av mångdubbelt fler svenskar. Konkurrensens ökade valmöjligheter har inte bara väsentligt underlättat enskilda medborgares vardag. Utan har även medfört ett förändringstryck som effektiviserat, förbättrat och förnyat välfärdverksamheten, såväl i offentlig sektor som bland de privata utförarna. Mycket kritik från vänsterhåll har riktats mot att skattepengar delats ut i vinst. Men denna kritik bortser från att vi samtidigt har fått bättre valuta för skatten som finansierar vården, skolan och omsorgen.
Med LO:s socialistiskt inspirerade förslag skulle mångfalden snart vissna och bakom hörnet väntar återgången till den gråa konformismens 70-tal. Vem blir lyckligare av det? Jag blir också sorgsen över politiskt aktiva som vill förhindra, försvåra och förbjuda, ja rent ut sagt försura Sverige. Och monopolnostalgin kan jag ärligt talat inte begripa. Vad var bättre 1975? Black Sabbaths skivor, möjligen.