Förra veckan lanserade den republikanske presidentkandidaten Rand Paul sin reformplan för det snåriga amerikanska skattesystemet. Rubb som stubb ska bort. Istället ska ett helt nytt införas, där tanken är genialt busenkel: det ska bara finnas en skattesats, samma för alla.
Inkomsttagare och företag betalar 14,5 procent på vad de drar in, punkt slut. Djungeln av undantag, specialregler och skiftande skattenivåer försvinner. Den byråkratiska kontrollapparaten för skatteuppbörden kan skäras ned till ett minimum. Deklarationen behöver inte ta mer utrymme än baksidan av en servett. Förenklingen blir som att sätta en turbo på drivkrafterna för arbete och företagande, vilket resulterar i högre BNP-tillväxt och fler produktiva jobb.
Idén med en proportionell, ”platt”, skatt är förstås inte ny. Flera östeuropeiska länder tillämpar ett sådant system och det har även debatterats relativt flitigt i Sverige. Borgerliga partiledare som Lars Leijonborg och Maud Olofsson talade exempelvis varmt om platt skatt - innan Alliansen vann valet 2006. Sedan dog, typiskt nog, diskussionen i de högre partihierarkierna. Väl vid makten tog det gamla vanliga politikersyndromet att ratta, tricksa och laborera med diverse stimulanser över.
Manöverutrymmet att intervenera och demonstrera handlingsiver skulle ju radikalt begränsas om skattesystemet låstes till de fasta, enhetliga principer som den platta skatten innebär. Det är inget attraktivt scenario för offentliga makthavare i den svenska politiska kulturen. Hellre får den ekonomiska nyttan stryka på foten. Det mesta tyder på platt skatt (inkluderat höjt grundavdrag) hade stärkt de välståndsbildande incitamenten betydligt.
Men det moralfilosofiska argumentet i sammanhanget väger egentligen tyngre. Ty var finns rättvisan i att statens representanter utan skrupler beskattar människor olika, och ofta godtyckligt ändrar skattesatserna hit och dit? Det indikerar att pengarna i första hand tillhör någon annan (kollektivet, staten, samhället i vid mening) och inte den individ som faktiskt jobbat ihop dem genom möda, flit och kreativitet?
Dagens skattesystem ruckar dels vådligt på äganderätten, dels på demokratins fundament om likabehandling. ”En person, en röst” gäller vid valurnan. Varför då inte också ”en person, en skattesats” när det gäller värdeskapandet?